The Muscles in Brussels

Åh, igår kväll var det filmvisning och jag var bara tvungen att gå eftersom de visade "De andras liv". Det var andra gången jag såg den, och min uppmaning är även den här gången: Hyr den genast! Det är en jättebra tysk film, kanske en av de bästa filmer jag har sett. Jag tror inte att alla har tagit min uppmaning på allvar ännu. Om någon har sett den får ni gärna kommentera här i bloggen. Om inte förväntar jag mig kommentarer så småningom när ni har sett den. Corina var också helt lyrisk. Stäm mig om jag har fel!

Jag ska bara beklaga mig lite över helgens väder, sedan lovar jag att jag ska sluta gnälla över Belgien åtminstone för ett tag. Typ tills dess att jag skriver det där inlägget om belgiska bankkort.

Tobias var alltså här under påskhelgen, och planen var att visa "mitt Bryssel" genom att flanera på stadens små gator, äta färska våfflor på torget samt ta foton med håret fladdrande i vinden. I "mitt Bryssel" regnar det måttligt, och det snöar definitivt inte.

Första dagen höll det uppe ungefär till vi kom till centrum. Istället för att kika på de små pralinbutikerna kring torget sprang vi till shopping-stråket och såg till att hålla oss under de stora butikskedjornas tak. Tanken var att vi skulle göra det i väntan på att regnet upphörde, men det gjorde det aldrig den kvällen.

Dag två åkte vi till Brügge, "en alldeles förtjusande och jätteromantisk stad" om man ska tro de som har bott där. Och visst, en medeltida småstad med kanaler som slingrar sig genom centrum är rätt förtjusande. Vi försökte verkligen fånga den förtjusande känslan på bild, men lyckades inget vidare. Högt uppdragna axlar, blå-lila läppar och ett sammanbitet leende samt en kanal-jäkel i bakgrunden var det närmsta vi kom. Regn och blåst jagade oss nästan direkt från lunchstället till fikastället. Bryssel tog emot med snö när vi kom tillbaka till stationen. Som sagt, lite regn kan jag leva med i mitt Bryssel, men snö?! Vi är i slutet av mars och har knappt ens haft snö i Sverige den här säsongen. Jag halkade hemåt i mina sneakers.

Dag 3: Är det inte en blå strimma vi ser där på himlen? Skynda innan den försvinner. När vi hade tagit på oss ytterkläderna hade den redan bytts mot mjölkvit himmel och regn i luften. Dagen tillbringades 15 km utanför staden på ett museum med fynd från kolonialtidens Kongo. Riktigt intressant.

Söndagen var kall och framåt eftermiddagen började det regna. Men vad gör väl det när man befinner sig under tak på en superbra utställning om Europas senaste 50 år? Tänk så otroligt mycket som har hänt i Europa sedan kriget tog slut. Tänk hur EU har utvecklats från en liten kol- och stålunion till en massiv byråkrati med 27 medlemsstater, som tar in MIG som praktikant. Utställningen var otroligt bra gjord. Dessutom upptäckte vi att det under samma tak rymdes en "Star Wars"-utställning. Jag är verkligen inget fan av de filmerna (har sett en och somnat till en annan) men jag skulle ändå kunna tänka mig att besöka den.

Måndag bjöd på snö. Vi klättrade inomhus på mitt gym, samt åt pommes frites på det som sägs vara Belgiens bästa ställe.

Dessutom präglades hela helgen av jakten på de perfekta våfflorna, vilket gick i stöpet. Att det ska vara så svårt att hitta anständiga chokladöverdragna våfflor här i våfflornas huvudstad! För att sammanfatta var det alltså extremt dåligt väder till och med för Bryssel, men ändå en alldeles underbar helg, om det nu inte framgick i ovanstående stycken.

Efter lunchen i onsdags lyckades jag med konststycket att inte kunna betala åtta kronor kaffe, vare sig med kontanter eller med mitt nya bankkort. En knappt ens ytligt bekant praktikant bakom mig i kön fick betala för mig. Efteråt hittade jag såklart mynt i fickan.

På eftermiddagen blev jag upplyst om att lokaltrafiken här i Bryssel gått ut i strejk. Här går man och tror att man är förskonad från sådant bara för att man inte är i Frankrike. Inte då. Till och med mina franska väninnor var förvånade. "Det är ju vår nationalsport." Att ta bussen ut till flygplatsen för att möta T kändes därmed inte så aktuellt. Rykten sa att vissa tåg och bussar fortfarande gick, så förhoppningen var att han kanske kunde ta ett av dessa från flygplatsen.

Jag bestämde mig för att öka mitt dåvarande mobilsaldo på cirka nio kronor för att undvika eventuella kommunikationsproblem vid ankomsten. Det finns dock ett problem förknippat med att ladda kontantkortet och det är att min mobil av någon anledning inte förstår kommandot när jag knappar in koden för påladdning. Fråga mig inte varför. Därför var jag tvungen att stämma träff med Corina hemma i lägenheten för att sätta mitt SIM-kort i hennes mobil och på så vis kunna ladda på mer pengar på kontantkortet. Eftersom hon hade bråttom iväg den här kvällen gick jag i god tid in på mobiloperatörens hemsida för att köpa en ny påladdnings-kod så att det bara skulle vara att byta SIM-kort när jag träffade henne. Dock kunde man inte köpa krediter om man inte hade skapat ett användarkonto. Och för att komma in på sitt användarkonto var man tvungen att ha den hemliga koden som skulle skickas till den angivna mailadressen inom 15 minuter. Det hände naturligtvis inte.

Istället fick jag handla krediter genom Corinas användarkonto. Sedan var det bara att vänta på den andra koden som skulle öka mitt mobilsaldo med 25 Euro. Tror ni att den skickades till den angivna mailadressen i tid? Nej, och Corina var tvungen att gå. Kvar satt jag med extremt lite pengar på mobilen, ingen möjlighet att ladda kontantkortet även om koden skulle dyka upp på mailen, samt med ett belopp motsvarande 25 Euro draget från mitt bankkonto. Underbart!

Fem timmar senare dök både mina användaruppgifter och min laddningskod upp på mailen. Vad säger man - bättre sent än aldrig?

Som grädde på moset fick jag brev från polisen med en begäran att infinna mig hos dem mellan åtta och tio på morgonen den här veckan för att visa upp mitt hyreskontrakt. För några veckor sedan stod jag och köade i en ungefär en timme för att registrera mig som medborgare här i 1000-distriktet (vårt postnummer). Jag fick då veta att processen var så långsam i Belgien att jag inte skulle hinna få mitt uppehållstillstånd under de här fem månaderna jag kommer att vara här. Och nu vill polisen alltså träffa mig för att se att jag verkligen bor där jag sa att jag bodde när jag registrerade mig för några veckor sedan.

Jag vet inte om det här massiva inlägget säger så mycket för er läsare, och det gör det knappt för mig heller. Jag antar att jag bara försöker illustrera hur hopplöst livet ibland kan te sig här i Europas huvudstad. Och jag vågar nästan lova att fortsättning följer.....

Åh nej, nu gick det sådär lång tid igen mellan mina inlägg i den här så kallade bloggen. Vad ska jag skylla på den här gången? Dålig uppkoppling? Ett väldigt intensivt och viktigt projekt på kontoret? Besök av José Manuel Barroso? Nej, jag vet ju att ni smarta läsare ändå inte skulle tro mig så jag ska säga sanningen: det har varit påsk, Tobias har varit här och jag har helt enkelt inte haft så mycket tid över för bloggande. Däremot har jag samlat en del stoff under den senaste veckan som nog kan bli blogg-inlägg. Nu kör vi!

När vi ändå är inne på kulturskillnader när det gäller interaktion med andra människor så kan jag ju säga att jag INTE har tagit seden dit jag kommer i mitt arbetsteam. Häromdagen frågade några av de andra praktikanterna om jag tilltalade min handledare med förnamn eller med Mrs + efternamn. Fasen, skulle man tänka på det också? Jag låtsades tänka lite och så svarade jag att jag tilltalade henne med förnamn. Sanningen att säga så har jag aldrig ens frågat henne. Jag tyckte att jag var skitsnitsig när jag gick och hälsade på och småpratade med folket förra veckan. "Bonjour Jean-Marie! Var i Frankrike kommer Ni ifrån?" Jag niade alltså folk på jobbet och tyckte att det var en tillräckligt stor ansträngning. Jag har mailat min handledare ett flertal gånger och tackat för material som hon har skickat. "Thanks Maria!" Det känns liksom lite sent att fråga nu om det går bra med förnamn.

Jag passade på att berätta för de andra praktikanterna att vi i Sverige inte har särskilt hierarkiska strukturer, utan att vi duar chefen, skålar glatt med honom/henne på julfesten och ger honom/henne en stor kram när vi slutar på arbetsplatsen. Gissa om de gjorde stora ögon. Jag tror nästan att det är en av de saker jag är mest stolt över som svensk, att vi är rätt coola och informella.

Jag har fått en del andra beundrande kommentarer om att vi i Sverige har så fantastiska sociala modeller och att vi har kommit så långt när det gäller jämställdhet och miljöfrågor. "Jobbar din mamma på den lokala miljöförvaltningen? Har ni en miljöförvaltning i varje kommun?" Jag ska medge att jag blir lite stolt även då, för visst ligger vi långt före många andra länder i dessa frågor. Men det finns ju ett och annat kvar att göra.....

Jag inser att jag ännu inte har skrivit så mycket om själva lägenheten, utan bara om oss som bor här (vilket i och för sig inte är så bara). Med tanke på att jag förmodligen aldrig kommer att bo såhär bra måste jag såklart säga några ord om boendet.

Vi bor alltså på 180 kvadratmeter fördelat på två våningar, med varsitt rum, två badrum, tre toaletter, kök och ett enormt vardagsrum. Vi har postnummer 1000 och bor i princip granne med kommissionens huvudbyggnad. Vi har tvättmaskin och torktumlare. Och diskmaskin! Jag är inte van vid sådana lyx-faciliteter. Någon har till och med frågat om vardagsrummet är ett konferensrum. Vi är mer inne på att anordna aerobics-klasser eller salsakurser här inne. Och ju mer vi pratar om vår lägenhet bland folk, desto mer ökar förstås trycket på att vi anordnar någon form av tillställning här. Tillställning/Soirée/Gathering är ord som många använder här. Jag tror dock att det är ungefär samma sak som en vild fest.

Och som om det inte vore nog med att jag bor i ett palats har jag också fått ett kontor som egentligen brukar användas av chefer. Det ligger på elfte våningen och erbjuder utsikt över stora delar av Bryssel. Att Bryssel inte är så mycket till utsikt och att det är så grått och dimmigt att du ändå inte ser längre än till neonskylten som visar nio grader är en annan femma. Att kontoret är dåligt tätat och allmänt kyligt när det blåser utomhus (och det gör det hela tiden), kan vi också bortse från. Jag delar kontoret med en annan trainee, en italienska. Vi har redan inhandlat en vattenkokare samt bullat upp med pulverkaffe, te och kakor. De rumsliga arrangemangen känns med andra ord rätt ok både hemma och på kontoret.

Jag hoppas förstås mest av allt att själva jobbet blir bra och givande, samt att vi ska komma bra överens och ha kul här hemma. Men om så inte blir fallet tänker jag i alla fall njuta av känslan att bo och arbeta kungligt!

Nu är det min tur att be om vägledning. Trots nästan ett och ett halvt år som studievägledare är jag oförmögen att guida mig själv i karriären. Jag vänder mig därför till er som möjligen läser bloggen och frågar: vad ska jag engagera mig i här i Bryssel? Det finns ett gäng kommittéer som vi trainees kan engagera oss i, och jag har hittat åtminstone tre som jag vill vara delaktig i. Tre känns dock som lite för mycket, därav min vädjan om vägledning.

Vi har en alldeles egen trainee-tidning. I barndomens "Mina vänner"-böcker skrev jag att jag ville bli journalist, och något måste det väl ligga i det. Eller får jag utlopp för min skrivlust här på bloggen?

Det finns en miljögrupp. Miljön är superviktig och det brinner i knutarna. Ska jag vara med och påverka den här byråkratkolossen i rätt riktning? Eller är det ett hopplöst uppdrag?

Det finns en karriärgrupp som ordnar en arbetsmarknadsmässa och diverse nyttiga föreläsningar för karriärister. Fatta hur mycket kontakt med företag och organisationer jag skulle ha där! Men håller jag på med sådant?

Åh, jag vet varken in eller ut. Tilläggas kan att jag eventuellt kommer att gå på någon slags konversationskurs i tyska, om nu någon tysk är så vänlig och engagerar sig i språkgruppen. Jag tänkte också försöka göra ett bra jobb på DG EAC. Mitt nyinköpta gymkort ska användas. Jag ska passa på att resa när jag befinner mig så geografiskt lägligt i Europas huvudstad. Jag vill hinna med att gå ut och ta ett glas vin då och då. Hur ska jag prioritera?

Jag har hittills bloggat om hetsen som förelåg min resa hit, om pommes frites samt om den sociala dimensionen. Med tanke på underrubriken till denna blogg känner jag att jag kanske borde skriva något om vad jag faktiskt gör och ska göra under dagarna här i Bryssel.

Jag är alltså placerad på Generaldirektoratet för Utbildning och Kultur, närmare bestämt på en halvt frikopplad enhet som heter European Institute of Technology. Detta stod i dokumenten jag fick hemskickade i januari, men på något sätt hade jag förträngt det. När jag förra helgen fick frågan om vilken enhet jag skulle vara på svarade jag glatt att jag inte visste för att det inte var klart än. Men när personen jag pratade med visade sig veta precis vilken enhet hon skulle vara på i sitt DG blev jag lite misstänksam. Jag grävde fram dokumenten när jag kom hem den kvällen och kunde konstatera att European Institute of Technology faktiskt stod specificerat. Och när jag tänker efter så sa de ju faktiskt det när de ringde mig i december. Hur jag lyckades förtränga att jag skulle vara på någon slags teknologenhet vet jag inte. Hela förra veckan var jag smått nervös över det faktum att kommissionen måste ha misstagit sig på min bakgrund, och jag funderade på hur jag skulle kunna hantera det. Engineering for Dummies - finns det en sådan utgåva?

Ska jag vara ärlig har jag fortfarande inte riktigt förstått hur det här institutet hänger ihop med resten av mitt DG, men det spelar kanske inte så stor roll. Det som betyder något är att jag inte behöver låtsas vara teknolog i fem månader. Det är en väldigt ny organisation som syftar till att integrera utbildning, forskning och industri, och som ska bli Europas flaggskepp och motsvarighet till MIT (Massachusetts Institute of Technology) i USA. Jag ska bl.a. bistå dem i arbetet att identifiera nätverk av universitet, forskningsinstitut och företag och dessas organisationsstruktur. Just nu håller jag på att sätta mig in i hantverket genom att läsa de dokument och länkar som min handledare förser mig med. Jag ber att få återkomma så snart jag vet lite mer. Ok, jag kommer kanske inte att styra upp det europeiska utbildningssystemet, men jag får vara med på något alldeles nytt. Spännande och givande hoppas jag!

Som sagt har jag inte varit så aktiv på bloggfronten på senaste (jag var väl egentligen bara aktiv en dag), men jag har varit desto mer aktiv på andra fronter. Nedan ska jag försöka summera de första dagarna i kommissionens regi.

I tisdags klockan tio var det dags för mig att infinna mig för kommissionens administrativa välkomnande. Eftersom det inte är jättesmidigt att hantera 600 trainees och deras dokument på en och samma gång var vi indelade i sex grupper. Min grupp var sist ut, och jag fick intryck av att de var lite trötta på att dra samma grejer om och om igen. Dessutom hamnade jag nästan uteslutande med trainees som skulle vara i Luxemburg, så mina förhoppningar om att skapa lite spännande kontakter redan första dagen grusades snabbt. Jag lämnade in mina dokument med stämplar, underskrifter och kompletterande foton, och insåg att jag jämfört med en del trainees från låt oss säga södra Europa låg ganska bra till i pappersexercisen. Vi fick också våra fantastiska passerkort som inte bara ska ge oss access till kommissionens byggnader utan som också möjliggör för oss att gratis åka buss mellan de olika kommissionsområdena. Den som inte är vegetarian får dessutom rabatt på dagens lunch i matsalarna. Tyvärr omfattas inte dagens vegetariska av kommissionens avtal. Hm, jag känner mig lite diskriminerad, men jag är å andra sidan smått förtjust och förvånad över att det ens finns ett vegetariskt alternativ. Jag måste verkligen sluta upp med att dra Frankrike och Belgien över samma kam.

I onsdags och torsdags samlades samtliga praktikanter för en välkomstkonferens. Den var överlag intressant, med en del riktigt bra talare. Det mest intressanta ögonblicket kan ha varit när samtliga praktikanter skulle vallas upp på scenen för att fotograferas. Jag vet inte om ni har försökt, men jag lovar, det verkar inte ett dugg roligt att koordinera 600 personer som helst av allt vill gå och äta lunch. En ganska rolig grej som kom upp var när en av talarna apropå översättningar av skämt mellan olika språk berättade att Nicolas Sarkozy nyligen hade varit och talat på EU-parlamentet. Sarkozy hade dragit ett skämt på franska, och den smarta tolken hade sagt något i stil med: "Sarkozy berättar nu ett skämt. Jag kan tyvärr inte översätta det på ett bra sätt, men var så vänlig och skratta NU."

Glädjande nog stod miljön högt på agendan. Dels var det en svensk expert där och talade om de utmaningar som världen står inför, och dels var det en väldigt engagerad kvinna (aktivist skulle vissa säga) som på ett mer vardagligt sätt pratade om vad vi som individer kunde göra i vårt arbete för att spara miljön och för att påverka våra kollegor. Alltså, jag skulle gärna vilja, men jag är inte säker på att jag kommer att hacka på mina mer seniora kollegor på DG EAC när de slösar med papper eller slänger metall och glas i samma soptunna. Uppkäftighet kan vara väldigt klädsamt upptäckte jag hos en kär kollega på min gamla arbetsplats IEI. Om det är en egenskap som uppskattas här på kommissionen vet jag dock inte. Vad tror ni?

Jag upptäckte just att vi bor i närheten av Chez Antoine, Belgiens, eller kanske världens, bästa ställe för pommes frites. Är det lägligt eller olägligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Någon slags begränsning måste nog införas.
 
Dessutom upptäckte jag imorse att vi har en fritös här i köket. Hm, vi pratade om att köpa en brödrost, men vi kanske kan fritera brödet istället.

Elin, kommer du hit snart?

Hur ser vår lilla colocation ut? Ok, djupt andetag. 

1 st fransyska som härstammar från Italien. Hon har pluggat juridik i Strasbourg och Paris, och har tillbringat ett år som utbytesstudent i USA. Hon har jobbat extra som journalist i USA, gjort en praktik på en advokatbyrå i Bryssel och nu senast varit på L'Oréal. Hon ska göra sitt internship på kommissionens DG COMP (Competition).

1 st moldaviska som har pluggat juridik på London School of Economics. Hon har även tillbringat ett år som utbytesstudent i Strasbourg, samt gjort sin master på den inte helt okända Europaskolan här i Belgien. Nu senast gjorde hon ett internship på en advokatfirma i Paris. Hon ska vara på kommissionens DG JFS (Justice, Freedom and Security).

Mig känner ni ju sedan tidigare.

Och på torsdag kommer en fjärde person in i bilden och bidrar ytterligare till vår superinternationella miljö. Exakt vad hon kommer att tillföra vet jag inte ännu, men hon är fransyska och har tillbringat ett år på London School of Economics som utbytesstudent. Hon ska göra en praktik på franska ambassaden här i Bryssel om jag har förstått det rätt.

De sammanlagda språkkunskaperna här på 3 Rue Saint Quentin omfattar därmed åtminstone svenska, engelska, franska, tyska, italienska, ryska, rumänska, och kanske har den fjärde sambon ytterligare något i bakfickan som kan adderas till detta?

Vi växlar mellan engelska och franska, inte bara under ett och samma samtal utan till och med i samma mening. Och mitt i en konversation ringer kanske någons mobil och någon börjar härja på rumänska, vilket påminner om italienskan. Och svenskan påminner ju faktiskt om tyskan, så det är inte helt främmande för vissa andra det jag säger i telefonsamtalen hem till Sverige. Jag vet inte längre vilket språk jag har sagt vad på. Jag vet ATT jag har sagt något, men jag vet inte hur. Jag förfranskar engelska ord och vice versa, och för att krydda till det  ytterligare lite slänger jag ur mig enstaka ord på svenska ibland.

Visst låter det som en skön blandning?

Efter den sista tidens överdos av dramatik har jag satsat på lite mer ordning i tillvaron. Jag har flyttat in mina grejer i lägenheten. Jag har fyllt köksskåpet och kylen med mat. Jag har öppnat ett privat bankkonto med tillhörande kort (ett kort som fungerar när man ska köpa tunnelbanebiljetter). VISA har inte riktigt fått sitt fäste här ännu. Jag har skaffat ínternetbank. Jag har till och med lagt upp någon form av pensionssparande här i Belgien. Jag har skaffat belgiskt mobilnummer. Corina (hädanefter refererad till som carpet lady) har lagt ut trasmattor lite här och där. Ja, ni hör ju hur rotad jag börjar bli här.

På vår första kväll här i lägenheten lagade vi lite mat och satte oss på rad i vår salong och åt samtidigt som vi kikade ut genom de enorma fönstren. Vi avslutade med te. "Because we're worth it", sa Céline. Har jag sagt att Céline har jobbat på L'Oréal?