Livet i Belgien
Efter lunchen i onsdags lyckades jag med konststycket att inte kunna betala åtta kronor kaffe, vare sig med kontanter eller med mitt nya bankkort. En knappt ens ytligt bekant praktikant bakom mig i kön fick betala för mig. Efteråt hittade jag såklart mynt i fickan.
På eftermiddagen blev jag upplyst om att lokaltrafiken här i Bryssel gått ut i strejk. Här går man och tror att man är förskonad från sådant bara för att man inte är i Frankrike. Inte då. Till och med mina franska väninnor var förvånade. "Det är ju vår nationalsport." Att ta bussen ut till flygplatsen för att möta T kändes därmed inte så aktuellt. Rykten sa att vissa tåg och bussar fortfarande gick, så förhoppningen var att han kanske kunde ta ett av dessa från flygplatsen.
Jag bestämde mig för att öka mitt dåvarande mobilsaldo på cirka nio kronor för att undvika eventuella kommunikationsproblem vid ankomsten. Det finns dock ett problem förknippat med att ladda kontantkortet och det är att min mobil av någon anledning inte förstår kommandot när jag knappar in koden för påladdning. Fråga mig inte varför. Därför var jag tvungen att stämma träff med Corina hemma i lägenheten för att sätta mitt SIM-kort i hennes mobil och på så vis kunna ladda på mer pengar på kontantkortet. Eftersom hon hade bråttom iväg den här kvällen gick jag i god tid in på mobiloperatörens hemsida för att köpa en ny påladdnings-kod så att det bara skulle vara att byta SIM-kort när jag träffade henne. Dock kunde man inte köpa krediter om man inte hade skapat ett användarkonto. Och för att komma in på sitt användarkonto var man tvungen att ha den hemliga koden som skulle skickas till den angivna mailadressen inom 15 minuter. Det hände naturligtvis inte.
Istället fick jag handla krediter genom Corinas användarkonto. Sedan var det bara att vänta på den andra koden som skulle öka mitt mobilsaldo med 25 Euro. Tror ni att den skickades till den angivna mailadressen i tid? Nej, och Corina var tvungen att gå. Kvar satt jag med extremt lite pengar på mobilen, ingen möjlighet att ladda kontantkortet även om koden skulle dyka upp på mailen, samt med ett belopp motsvarande 25 Euro draget från mitt bankkonto. Underbart!
Fem timmar senare dök både mina användaruppgifter och min laddningskod upp på mailen. Vad säger man - bättre sent än aldrig?
Som grädde på moset fick jag brev från polisen med en begäran att infinna mig hos dem mellan åtta och tio på morgonen den här veckan för att visa upp mitt hyreskontrakt. För några veckor sedan stod jag och köade i en ungefär en timme för att registrera mig som medborgare här i 1000-distriktet (vårt postnummer). Jag fick då veta att processen var så långsam i Belgien att jag inte skulle hinna få mitt uppehållstillstånd under de här fem månaderna jag kommer att vara här. Och nu vill polisen alltså träffa mig för att se att jag verkligen bor där jag sa att jag bodde när jag registrerade mig för några veckor sedan.
Jag vet inte om det här massiva inlägget säger så mycket för er läsare, och det gör det knappt för mig heller. Jag antar att jag bara försöker illustrera hur hopplöst livet ibland kan te sig här i Europas huvudstad. Och jag vågar nästan lova att fortsättning följer.....
