The Muscles in Brussels

När vi ändå är inne på kulturskillnader när det gäller interaktion med andra människor så kan jag ju säga att jag INTE har tagit seden dit jag kommer i mitt arbetsteam. Häromdagen frågade några av de andra praktikanterna om jag tilltalade min handledare med förnamn eller med Mrs + efternamn. Fasen, skulle man tänka på det också? Jag låtsades tänka lite och så svarade jag att jag tilltalade henne med förnamn. Sanningen att säga så har jag aldrig ens frågat henne. Jag tyckte att jag var skitsnitsig när jag gick och hälsade på och småpratade med folket förra veckan. "Bonjour Jean-Marie! Var i Frankrike kommer Ni ifrån?" Jag niade alltså folk på jobbet och tyckte att det var en tillräckligt stor ansträngning. Jag har mailat min handledare ett flertal gånger och tackat för material som hon har skickat. "Thanks Maria!" Det känns liksom lite sent att fråga nu om det går bra med förnamn.

Jag passade på att berätta för de andra praktikanterna att vi i Sverige inte har särskilt hierarkiska strukturer, utan att vi duar chefen, skålar glatt med honom/henne på julfesten och ger honom/henne en stor kram när vi slutar på arbetsplatsen. Gissa om de gjorde stora ögon. Jag tror nästan att det är en av de saker jag är mest stolt över som svensk, att vi är rätt coola och informella.

Jag har fått en del andra beundrande kommentarer om att vi i Sverige har så fantastiska sociala modeller och att vi har kommit så långt när det gäller jämställdhet och miljöfrågor. "Jobbar din mamma på den lokala miljöförvaltningen? Har ni en miljöförvaltning i varje kommun?" Jag ska medge att jag blir lite stolt även då, för visst ligger vi långt före många andra länder i dessa frågor. Men det finns ju ett och annat kvar att göra.....