Hets, del 2
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg har det varit lite hektiskt på senaste. I torsdags kväll kunde jag dock börja varva ner så smått. Jag lyckades haffa en taxi från flygplatsen med en chaufför som verkligen inte kunde sluta prata. Trots att jag insisterade på att min franska inte var så bra, så fortsatte han prata på om hur valonerna ville separera från flamländarna i Belgien. När jag såg oförstående ut övergick han helt enkelt till knackig engelska. Ser jag ut som en god lyssnare eller? Dessutom tittade han ogillande på mig när jag sa att jag skulle vara på kommissionen. Alla vet ju hur dyra de är i drift och hur lite de jobbar.
Morgonen därpå gjorde jag mig i ordning i lugn och ro och gled ner till receptionen för att beställa en taxi till kvart över nio (mötet med mina lägenhetskompisar och hyresvärden var kvart i tio). Det hade blivit alldeles lagom om det hade funnits någon taxi att beställa, men det är tydligen inget man ska förvänta sig i Europas huvudstad. Istället får jag i panik börja leta efter en tunnelbanestation släpandes på mitt bagage i distriktet som gud glömde (billigt hotell). Jag försöker fråga folk på gatan men de vänder sig bort och ignorerar mig. När jag väl hittar till tunnelbanan och ska köpa en biljett (hade säkert fungerat bra utan, men det verkade dumt att åka fast första dagen) så hittar jag inte småpengarna som jag VET att jag fick i växel kvällen innan. Maskinen som tar sedlar är ur funktion. Jag tänker då att jag kan betala mina 1,5 Euro med kort, men kortet fungerar inte heller. Till slut hittar jag mynten och köper en biljett. Väl nere på perrongen har jag inte en aning om vilket håll jag ska åt, och jag är så stressad att jag inte har vett att ta in informationen som står på tavlorna. Alla namn på gator och platser står på både franska och flamländska, och det gör mig ännu mer förvirrad.
På något sätt lyckas jag hamna på rätt linje, och jag lyckas dessutom byta tunnelbana på rätt ställe. Jag kliver av vid hållplats Schuman och möts av EU. Enorma fasader vart jag än vänder blicken. Åt vilket håll ligger Rue Saint Quentin? Jag försöker ringa en av mina lägenhetskompisar för att bekräfta det de vid den tidpunkten redan hade insett, nämligen att jag inte skulle komma i tid till mötet med hyresvärden. Naturligtvis fungerar inte mobilen. Jag småspringer så gott jag kan med 35 kilos bagage hängandes över rygg och axlar. Till slut uppenbarar sig 3 Rue Saint Quentin för mig, men det är absolut ingen där. Svetten lackar och jag känner mig tokstressad och helt förstörd över att inte kunna infinna mig i tid för detta viktiga möte.
Helt plötsligt uppenbarar sig en kille som vill kindpussa mig och ta min enorma ryggsäck. Han guidar mig upp till våning två och voilà - där är ju mina lägenhetskompisar tillsammans med en nevös hyresvärd. Jag är svettig, rufsig i håret, har vilt uppspärrade ögon och är mycket andfådd. Jag slänger ur mig några ursäkter på språket som jag inte behärskar. Kan man få en sämre start? En av tjejerna, Céline, står snygg, prydlig och kontrollerad och ordnar med alla dokument. Jag skriver min signatur sammanlagt 16 gånger (det är sant!) på kontrakten. Sedan bär det av illa kvickt till banken för att öppna kontot till depositionsavgiften.
Jag har vetat om det här mötet i en månads tid, och jag slutade jobbet två dagar tidigare och ställde in diverse trevliga aktiviteter till förmån för det. Hur f-n kunde detta hända?
Morgonen därpå gjorde jag mig i ordning i lugn och ro och gled ner till receptionen för att beställa en taxi till kvart över nio (mötet med mina lägenhetskompisar och hyresvärden var kvart i tio). Det hade blivit alldeles lagom om det hade funnits någon taxi att beställa, men det är tydligen inget man ska förvänta sig i Europas huvudstad. Istället får jag i panik börja leta efter en tunnelbanestation släpandes på mitt bagage i distriktet som gud glömde (billigt hotell). Jag försöker fråga folk på gatan men de vänder sig bort och ignorerar mig. När jag väl hittar till tunnelbanan och ska köpa en biljett (hade säkert fungerat bra utan, men det verkade dumt att åka fast första dagen) så hittar jag inte småpengarna som jag VET att jag fick i växel kvällen innan. Maskinen som tar sedlar är ur funktion. Jag tänker då att jag kan betala mina 1,5 Euro med kort, men kortet fungerar inte heller. Till slut hittar jag mynten och köper en biljett. Väl nere på perrongen har jag inte en aning om vilket håll jag ska åt, och jag är så stressad att jag inte har vett att ta in informationen som står på tavlorna. Alla namn på gator och platser står på både franska och flamländska, och det gör mig ännu mer förvirrad.
På något sätt lyckas jag hamna på rätt linje, och jag lyckas dessutom byta tunnelbana på rätt ställe. Jag kliver av vid hållplats Schuman och möts av EU. Enorma fasader vart jag än vänder blicken. Åt vilket håll ligger Rue Saint Quentin? Jag försöker ringa en av mina lägenhetskompisar för att bekräfta det de vid den tidpunkten redan hade insett, nämligen att jag inte skulle komma i tid till mötet med hyresvärden. Naturligtvis fungerar inte mobilen. Jag småspringer så gott jag kan med 35 kilos bagage hängandes över rygg och axlar. Till slut uppenbarar sig 3 Rue Saint Quentin för mig, men det är absolut ingen där. Svetten lackar och jag känner mig tokstressad och helt förstörd över att inte kunna infinna mig i tid för detta viktiga möte.
Helt plötsligt uppenbarar sig en kille som vill kindpussa mig och ta min enorma ryggsäck. Han guidar mig upp till våning två och voilà - där är ju mina lägenhetskompisar tillsammans med en nevös hyresvärd. Jag är svettig, rufsig i håret, har vilt uppspärrade ögon och är mycket andfådd. Jag slänger ur mig några ursäkter på språket som jag inte behärskar. Kan man få en sämre start? En av tjejerna, Céline, står snygg, prydlig och kontrollerad och ordnar med alla dokument. Jag skriver min signatur sammanlagt 16 gånger (det är sant!) på kontrakten. Sedan bär det av illa kvickt till banken för att öppna kontot till depositionsavgiften.
Jag har vetat om det här mötet i en månads tid, och jag slutade jobbet två dagar tidigare och ställde in diverse trevliga aktiviteter till förmån för det. Hur f-n kunde detta hända?
Kommentarer
Trackback
