The Muscles in Brussels

Ok, jag börjar fatta pikarna från omgivningen. Det har gått lite mer än två och en halv vecka sedan jag gav mig ut på min Europaturné, och det kanske är dags att släppa sargen, ta sig samman och summera vad som hände på vägen från Budapest till Venedig. Hur mycket öst finns det kvar i Östeuropa? Hur många turister rymmer egentligen Venedig på en och samma gång? Klarar jag av att kommunicera på rumänska efter att ha bott med Corina i fem månader? Var Belgrads charm och mysighet den största överraskningen på hela resan eller var det när vi hittade en italiensk barnfamilj sovandes i vår hotellsäng i Slovenien? När fastnade Lasse Holms "Cannelloni Macaroni" i halsen på mig?

Vandrarhemmet i Budapest, där nakna glödlampor spred ljus över ett skabbigt rum med två smala sängar vid varsin vägg, tror jag inte hade renoverats på något sätt sedan det fungerade som studentboende under kommunisttiden. Varsin säng, varsitt arbetsbord och varsin stol, är inte det vad alla studenter, jag menar turister, önskar? Tur att Budapest är så himla fint i övrigt. Jag funderade ett tag på om vårt European Institute of Innovation and Technology möjligen skulle kunna få ha sitt säte i en tjusig kupolformad byggnad med rött tak. Det visade sig vara parlamentet, men jag skickade i alla fall ett vykort till mina forna kollegor på Kommissionen för att väcka tanken hos dem. I Budapest hann vi också med att bada bubbelpool i en Art Nouveau-byggnad. Art Nouveau är något som har förföljt mig ända sedan tiden i Bryssel, men jag är fortfarande oförmögen att identifiera stilen. Men låtsas kan man ju.

I Timisoara, Rumänien, kan vi ha varit de enda turisterna. Jag överdriver faktiskt inte. Det fanns en turistbyrå, men den var ju inte välbesökt om man säger så. Tillsammans med vandrarhemmet i Budapest var det kanske resans mesta inslag av "öst". Visst, McD fanns på plats på stora torget, och de stora matbutikerna hade skjutit upp som svampar ur jorden i utkanten av staden, men attityden hos befolkningen var något avvaktande och jag fick känslan av att de inte var riktigt vana vid att ta emot turister. Jag hade dessutom förväntat mig en halvgod förståelse för språket, men den uteblev. Jag kanske måste sluta leva efter mottot "kan du ett latinskt språk så är du i hamn i övriga länder också"?

På tågperrongerna i Timisoara hade de skyltar där man skulle ha kunnat annonsera vilket tåg som gick från just den perrongen, och vilken tid det förväntades gå. Istället hängde skyltarna bara där, helt tomma på information. När tåget till Belgrad inte hade kommit efter 25 minuter var vi rätt många som stod där och undrade. Var de en kvarleva från en svunnen tid eller var det en nyhet vars fulla potential ännu inte hade exploaterats? 

Tågresan från Timisoara till Belgrad tog sex timmar istället för fyra, och väl framme var det skönt att komma ut och sträcka lite på benen. Så skönt att vi till och med avböjde en taxiresa och bestämde oss för att promenera till adressen där vårt vandrarhem skulle ligga. Vi hade dock inte räknat med att alla gatunamn var skrivna med det kyrilliska alfabetet i verkligheten. Hallå, på kartan var de ju utskriva med det latinska alfabetet! Hela Belgrad var faktiskt en enda stor överraskning. Jättefint, trevligt, äldre människor som tilltalade oss på tyska på gatan, plus att det såldes popcorn i vartenda gathörn.

Nattåget från Belgrad till Ljubljana var också något av en överraskning då det var både superfräscht, hyfsat punktligt OCH billigt. Jag har aldrig tidigare upplevt den kombinationen. I Slovenien blev allt helt plötsligt så... enkelt. Inga språkförbistringar, inga valutor som krävde division med 24 eller 7,5, inga oförklarliga förseningar av bussar och tåg, bara smidigt och effektivt turistande. Så kan man ju inte hålla på hela tiden! I och för sig var det ju inte jättesmidigt när vi mitt i natten kom tillbaka till hotellrummet efter en konsert i södra Slovenien och fann en italiensk barnfamilj sovandes i vår dubbelsäng. Initialt trodde de nog att vi ville råna dem, och vi trodde nog att de hade snott vårt bagage. Nåja, sådant händer också. De slovenska alperna var fantastiska och där åt jag för övrigt den absolut största pizza jag någonsin ätit. När jag hade slutat äta av den såg det ut som om någon hade gnagt lite på kanterna... Detta var också början till hur "Cannelloni Macaroni" fastnade i halsen på mig.

På den kroatiska kusten insåg jag hur skönt det faktiskt är med solsemester. Jag har förträngt det i några år nu, men att bada och snorkla i 23-gradigt havsvatten funkar utmärkt för mig. I Kroatien började också en desperation smyga sig på. En desperation över att inte hitta något annat att äta än pizza och pasta. "Ge mig macaroni, cannelloni och lasagne" - i helvete heller. Jag har alltid gillat Lasse, men fy fasen vad tjatigt det blir att äta italienskt till middag varje kväll. I och för sig åt vi någon slags croissant med kraftig spritsmak till lunch en dag så jag ska väl egentligen inte klaga på brist på variation.

Slutligen då Venedig. Visst slogs jag av kanalstadens skönhet, men mest av allt slogs jag faktiskt av hur många turister staden faktiskt rymde. På gator som var smalare än smalast och som plötsligt slutade i en kanal, trängdes vi med andra turister, turister och turister. Det fanns liksom inget slut på eländet och jag undrar fortfarande hur den normala befolkningen orkar leva i det där. Och gissa vad vi åt till lunch och middag? En kväll hittade vi förvisso en indisk restaurang. Jag trodde först att det var en hägring, men den var faktiskt helt verklig. Sittandes på en balkong med utsikt över en kanal, ätandes naan-bröd och daal-gryta, tyckte jag ändå att Venedig var rätt drägligt.

Så var det med det. Europa är fantastiskt, men det visste jag ju redan. "Together in diversity" säger man om EU i EU, och nog tycker jag att den här resan speglade i alla fall mångfald. Inte när det gällde utbudet av restauranger på den kroatiska kusten och i Venedig, men det borde man väl kunna styra upp från EU-håll?

Något jag aldrig har lyckats komma ifrån när jag har varit utomlands är kommentarerna om Sverige. Sverige är på något sätt tillräckligt litet för att vara exotiskt (jag menar, att säga att man är från Tyskland väcker ofta ingen större nyfikenhet), men samtidigt har vi gjort tillräckligt mycket för att vara kända för något i alla fall. Ok, under min tid i Bryssel blev jag ju oftast betraktad som polska, men när folk väl förstod att jag var från Sverige så blev det annat ljud i skällan. Och samma sak har det varit under mina tidigare utlandsvistelser. Herregud så mycket, ofta positiva, uppfattningar och fördomar det faktiskt finns om vårt lilla land. Jag har försökt att lista några av dem nedan.

1. Våra sociala modeller. Jag vet sällan hur jag ska tackla det, då folk ofta får något drömskt i blicken när de kommenterar dessa modeller. Det är trevligt att inse att vi har det bra på många sätt i Sverige, men det gäller nog också att tona ner det lite. Eller ska man bara stämma in och säga, javisst, Sverige är det perfekta landet, varför har inte Berlusconi/Sarkozy tagit efter? I rimlighetens namn måste man väl ändå påpeka att det finns skillnader mellan Europas länder som gör att vissa modeller lättare kan implementeras i ett land än i ett annat, samt att vi såklart har våra problem i Sverige också. Jag har försökt att ta en ödmjuk hållning i den här frågan, men oj, vilket perfekt land Sverige är om man får tro vissa av mina vänner.

2. Vår effektivitet och arbetsflit. Ja, visst känns det tryggt att anställa en svensk. Vi stiger upp tidigt och sätter jobbet framför allt annat. Aldrig behöver man oroa sig över att svensken tar långa rökpauser, kommer för sent till jobbet och inte möter deadlines, eller?

3. Vårt vackra utseende. För ALLA är ju långa och blonda och det är ju den snyggaste kombinationen. För att inte tala om de där blå ögonen som alla vill ha. Dessutom vet vi att klä oss trendriktigt, inte bara tjejer utan även killar (se uttrycket "alla svenska män är gay"). En tysk vän till mig måttade med händerna och förklarade häromveckan att utbud och efterfrågan på svenska tjejer är i väldig obalans.

4. Vår informella och avslappnade attityd. Svensken duar vem som helst oavsett ålder och hierarki. Vad är hierarki förresten? Svensken är enligt mina källor den enda som kommer cyklande till mötena med Frankrikes representation. På Europeiska skolan, där alla eurokrater har sina barn, finns det ett hemspråksklassrum där alla sparkar av sig skorna och det är det svenska. Enligt uppgifter från min chef väcker det stor avundsjuka hos andra barn, som tycker att svenskarna är mycket coolare som låter eleverna sitta i klassrummet utan skor. Just som min chef hade avslutat historian tittade en kollega ner på mina fötter och konstaterade att det inte bara gällde för skolbarn. Ja, jag tog av mig skorna hemma hos min chef i hennes trädgård, det var ju en sådan varm och solig dag! Barfota är skönt ibland.

5. Vår introverta, reserverade stil plus vårt stora alkoholintag. De hör ju faktiskt delvis ihop, så jag skriver dem under samma punkt.  Ja, hur pratar man med en svensk som inte har druckit alkohol? Går det överhuvudtaget? Och visst undviker vi att visa känslor? Jag råkade dessutom säga en gång att alkohol är början till de flesta svenska förhållanden, ooops! Men är det inte lite sant ändå? Dock finns här ett triumfkort som jag ibland har tagit till, nämligen att hänvisa till finnarna som är om möjligt ännu mer introverta till sättet. En gång lyckades jag till och med få mitt budskap tolkat som "the Swedes are the Italians of the North".

6. Vår oförmåga att roa oss och njuta av livet. Kanske är denna uppfattning en följd av vissa andra uppfattningar i den här listan. Vi kommer tidigt till festen, går hem tidigt och går upp tidigt på morgonen. Vi dansar med stela höfter och ser svårmodiga ut.

En kommentar som jag inte vet hur jag ska klassificera är den jag fick av en kollega häromdagen angående tentor i Sverige. "Är det sant att man i Sverige kan skriva tentan när man känner sig redo?", frågade han. Jag funderade ett tag och svarade att ja, det finns ju alltid två omtentaförsök under samma läsår, så det stämmer väl. Hm, det kanske kan uppfattas som lite slappt. Jag passade också på att förklara att många i Sverige väljer att ta ett eller flera sabbatsår mellan gymnasiet och universitetet och/eller under universitetstiden. Mitt team tittade på mig med stora ögon och undrade vad i hela friden folk gör under de där åren. Jag exemplifierade med jobb i Norge plus backpacking i Asien och Australien. Ett resultat av våra sociala modeller och kanske av vår avslappnade stil? Och ett motargument till de som tycker att svenskar inte kan roa sig och njuta av livet ordentligt?

En rolig grej på det här temat är att vi skapade en slags årsbok i DVD-format där alla bjöds in att skapa en personlig profil med foto. I den personliga profilen skulle man besvara ett antal frågor, bland annat om det fanns någon nationalitetsstereotyp som visat sig vara felaktig. Jag svarade "Nej, men den italienska visade sig vara helt korrekt". Jag var nämligen ofrivilligt inblandad i organisationen av den italienska festen under ungefär en månads tid, och jag kunde snabbt bocka av oorganiserade, pratiga, konflikttörstande och högljudda. Naturligtvis skrev jag det med glimten i ögat. Ja, lite i alla fall. Misa å andra sidan svarade såhär: "Yes, Brits do shower and Swedes are actually sweethearts." Céline skrev något i stil med att svenska tjejer inte alls är långa, med hänvisning till mig och en annan svenska. Många kommentarer handlade om tyskar, "tyskar är trevliga, de kan till och med vara roliga och de är faktiskt inte alltid punktliga".

Ja, de här fem månaderna i Bryssel har verkligen gett oss alla möjligheten att gräva djupare än vi någonsin har gjort i nationalitetsstereotyperna, och jag tror att de flesta inser att det inte är så enkelt som att trycka in ett helt folk i en mall. Dock kvarstår det faktum att det finns så många positiva fördomar om Sverige och de vet jag inte om jag har lust att slå hål på... och faktum är att jag inte ens vet om jag vill slå hål på de mindre positiva fördomarna. På något sätt är nationalitetsstereotyper ganska roliga, och nog är det väl de som gör att vi vill resa till ett visst land? Så snälla läsare, gör vad ni kan för att bevara ovannämnda stereotyper.

Ja, internet fungerar just i detta nu! Genast släpper vi allt vi håller på med och skyndar oss att koppla upp oss under några gyllene minuter. Ett riktgt typscenario för kvällarna här på 3 Rue Saint Quentin.

Så, lyckades jag göra allt jag hade föresatt mig att göra i helgen? Nej, inte alls, men en hel del andra saker. Lång härlig frukost i lördags tillsammans med en kompis, tittandes ut på spöregn och åska. Det verkar alltid mycket mysigare från det perspektivet än när man precis har kommit ut från tunnelbanan och ska kryssa genom vattenpölar med ett trasigt paraply i ena handen. På äkta Bryssel-vis byttes dock åskan till stekande sol och vi bestämde oss för att åka till musikfestivalen i Ghent, en festival som pågår under tio dagar varje år och som verkligen väcker lilla Ghent till liv. Fullt av folk, inte en parkeringsplats i sikte, och musik på olika teman i olika delar av stan. Bland annat såg och hörde vi irländsk dans och musik, salsa, åttiotalscovers och en grym DJ som mixade hejvilt på stora torget. Vi åkte bil för att inte behöva vänta in första morgontåget, men i ärlighetens namn blev det väldigt sent ändå. Söndagen bjöd på bästa vädret på säkert två månader och tillbringades i en park samt på mitt favorithak "Le Pain Quotidien". Avslutningsvis hade vi en fransk-moldavisk middag här hemma för att fira av vårt samboskap. Fransk förrätt, moldavisk huvudrätt plus en misslyckad chokladkaka till efterrätt. Jag visste att jag skulle ha erbjudit mig att skära sallad eller något sådant istället för att baka... Nåja, här kommer ett par bilder som jag tycker väl illustrerar den här sköna helgen. 


Äntligen flip-flop-väder!


Rosé och sydfranska smårätter

Igar upptackte vi att en av vara tva resterande "internetleverantorer" hade sakrat sitt natverk, vilket ar mycket forstaeligt. Nu ar det alltsa annu fattigare pa internetfronten dar hemma, vilket inte direkt underlattar allt jag har framfor mig att gora. Just nu ar det verkligen fullt upp med saker, bade praktiska och sociala sadana. Fester, tjejkvallar, middagar, avtackning och avslutning hit och dit, plus hitta en hemresa, ett jobb och ett hotell i Venedig, samt stada, packa och hoppas att hyresvarden inte anmarker pa repor och flackar som av nagon underlig anledning har dykt upp sedan vi flyttade in i lagenheten. En vecka kvar, en vecka kvar!

Jag vet att det här inte är en matblogg, och att jag inte är någon matskribent eller ens en kännare av mat och dryck. Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om en alldeles, alldeles underbar restaurang här i Bryssel. Jag var där första helgen och jag var där igår, så nu känns det som att cirkeln är sluten. Dock återstår en fråga, nämligen varför jag inte har gått dit fler gånger under min tid här. Den är en av de mest fantastiska restauranger jag har provat! "Soul" heter den och ligger inklämd på en liten gata i Sablon (kvarteret där alla antikhandlar, gallerier och bättre chokladhandlar ligger). Jag hade säkerligen aldrig hittat den själv. Som namnet kanske antyder är den av den lite mer alternativa stilen, så är man ute efter musslor, pommes frites eller spaghetti bolognese kan man gå till någon av alla andra restauranger i Bryssel. På "Soul" hittar du istället en helt biodynamisk meny med olika teman såsom "Detox", "Energi" och "Immunförsvar". Det vegetariska utbudet är stort, men det finns också fisk- och kötträtter. Igår åts det bland annat tofu- och potatisburgare, sallad med melon, avokado och räkor, samt bulgur med champinjoner, pesto och pinjenötter. Jag funderade länge på om jag skulle ta en getost- och grönsaksbakelse med ratatouille, men kanske hinner jag gå dit en gång till? Till maten drack vi ett organiskt rödvin samt te gjort på färsk mynta. Första gången vi var där åt vi bland annat falafel med morötter och hasselnötter, grillad halloumiost och kikärtskakor.

Restaurangen är liten och verkar ständigt fullbokad, men de har inga planer på att expandera. Inredningen är enkel, och i taket hänger lågenergilampor omgivna av knippen av kvistar istället för lampskärmar. Igår passade vi på att fråga lite om historian bakom stället och tydligen är det två finska systrar som äger det. Det förklarar kanske det goda rågbrödet som vi fick när vi väntade på maten.

Ja, "Soul" är verkligen en pärla, men faktum är att Bryssel är något av en gastronomisk högborg eller vad man nu ska kalla det. Det är inte vackert som Paris, pulserande som London eller varmt som Barcelona. Vädret är nyckfullt och för det mest kasst, eurokratbubblan dominerar staden med sina tråkiga byggnader och tunnelbanan slutar gå straxt efter midnatt. Det finns flera anledningar att ogilla Bryssel, men man kan i alla fall inte klaga på utbudet av mat och dryck. Pommes frites är ju Bryssels signum och går att hitta överallt. Jag är fortfarande inte övertygad om att "Maison Antoine" har Bryssels bästa pommes frites. Ok, de är bra, men jag tror att det är dags för en utvärdering av denna prestigefulla titel. Det är dock inget jag tänker ägna mig åt. Musslor hittar man förstås också överallt. Kring Grande Place finns otroligt många fisk- och skaldjursrestauranger. I St. Gery hittar man det thailändska kvarteret. Vårt kvarter är väl inte direkt känt för sina bra restauranger men trots det finns en mycket bra indier och en bra och dessutom prisvärd grek precis runt hörnet. För några veckor sedan provade jag det etiopiska köket för första gången i mitt liv. En annan sak jag har noterat här i Bryssel är utbudet av kedjor som försöker vara lite hälsosamma, fräscha och miljövänliga/biodynamiska/"fair trade". Jag kan nämna inte mindre än tre stycken som säljer jättegoda lunchmackor, sallader och bakverk till ockerpriser och som skyltar med sina organiska ingredienser och sitt "fair trade"-kaffe, men som använder onödigt mycket förpackningar som de inte ens återvinner.

Åh, det blev sådär sent igen, den här fredagsnatten också. Inte för att vi kom hem supersent från festen, utan för att C upptäckte en äckligt stor spindel i badrummet när hon skulle borsta tänderna. "Är du rädd för spindlar?" ropade hon lite käckt inifrån badrummet. "Ja!" svarade jag med eftertryck. Det var tydligen hon också, så där stod vi, två personer med spindelfobi som inte visste vare sig ut eller in. Vi började lite smått att dra upp en plan och dra ihop några verktyg för att klara av "Mission: Döda jättespindeln". Resultatet kan skådas på fotot; två par skor, Gleerups Franska Grammatik, dammsugare, en tomtespira, samt fönsterputs. Inget kändes dock som ett tillräckligt bra vapen, men till slut slaktade C spindeln under en handduk och med mina skor. Jag dammsög sedan upp liket. Operationen tog oss ungefär en timme. Ja, jag är inte stolt över min spindelfobi. Det är ett totalt irrationellt beteende, åtminstone i Bryssel där jag antar att det inte finns så många giftiga arter. Gissa om vi vände och vred på alla lakan och kläder innan vi gick och la oss? Och jag har fortfarande känslan av att något kryper på mig.

Jag kan inte låta bli ett litet inlägg om språk, igen. I skrivandes stund sitter mina två franska sambos och imiterar den typiskt franska accenten på engelska, och det är otroligt underhållande måste jag erkänna. Det är alltid kul att kunna avslöja folks ursprung, och fransktalande människor som pratar engelska är väl ett av de mest uppenbara exemplen. Engelsktalande som pratar franska är i och för sig inte så dumma de heller. Själv får jag ofta höra att jag har en polsk accent när jag pratar franska (jodå, det är tydligen inte bara utseendet), och då brukar jag fråga vad som kännetecknar en typiskt skandinavisk accent på franska men det har jag inte fått något bra svar på. Nyss diskuterade vi också det underbara språket Frenglish som talas inom de europeiska institutionerna. Frenglish möjliggör för den som inte vill hålla sig fast vid bara engelska eller bara franska att växla till det av de två språken som passar bäst för stunden. Jag vet att jag har skrivit lite om detta i Mon stage-serien, men jag tror inte att jag nog har betonat hur vi använder språket här och hur mycket jag älskar det. Det råder anarki! Hoppas att ingen gammal språklärare läser det här. Ibland frågar vår britt i teamet på franska hur man säger ett ord på engelska. Ja, så illa är det. Och när vi nu diskuterar det här hemma i köket tror jag att vi är ganska överens om att vissa ord gör sig otroligt mycket bättre på ett språk än på ett annat. När jag skriver dokument på kontoret får jag ibland impulser att använda både engelska och franska, för det är ju en sådan underbar kombination. Så långt har de dock inte kommit än så att Frenglish är ett av de officiella språken. Men vem vet, det kanske blir det en dag? Till och med iriska är ju ett officiellt språk, så helt omöjligt kan det ju knappast vara.

Något konstigt hände häromdagen. Jag började äta på ett speculoos-kex till kaffet på jobbet, och det var... gott, men inte mer än så. Efter drygt fyra månader har alltså mitt beroende dragit sig tillbaka, helt av sig själv. Trägen vinner, eller vad säger man i sådana här sammanhang? Och pommes frites har det inte blivit mycket av under min tid i Bryssel, jag som trodde att jag skulle äta det till lunch med jämna mellanrum. Jag är vuxen nu helt enkelt. Apropå det så pratade jag med en fransk yngling (nyss 23 år fyllda) vid middagsbordet i fredags. Jag berättade att jag hade avslutat min magisterexamen för över två år sedan, varpå han tittade på mig med stora ögon och sa "tu es grande". För att översätta till svenska så kan jag väl säga att det är ungefär sådant man säger till sina föräldrar när man själv är fem år, typ "vad stor du är mamma", d.v.s. man menar vuxen men man har inte lärt sig ordet för det än utan säger stor istället. Toppen! Behöver jag säga att jag pratade allt mindre och mindre med den här ynglingen under kvällens lopp? 

Jag MÅSTE vända dygnet tillbaka nu. Den här veckan kommer att bli en katastrof om jag inte sover en hel natt snart. Igår skulle jag ju stanna hemma och gå och lägga mig tidigt men istället hade jag en myskväll med Misa. Och när jag kom hem var det ett gäng hemma hos oss som tittade på "en otroooligt bra fransk thriller, typ en av de bästa någonsin" så jag bestämde mig för att se den. Sent blev det med andra ord. Jag blir så trött på mig själv.

Idag blev det jazzfestival till slut. Jazzfestival är ju hur kul som helst, särskilt när det inte kostar något och när det är uppehållsväder.

Ok, inte det mest spännande inlägget någonsin, men nu ska det banne mig sovas.