The Muscles in Brussels

Ok, jag börjar fatta pikarna från omgivningen. Det har gått lite mer än två och en halv vecka sedan jag gav mig ut på min Europaturné, och det kanske är dags att släppa sargen, ta sig samman och summera vad som hände på vägen från Budapest till Venedig. Hur mycket öst finns det kvar i Östeuropa? Hur många turister rymmer egentligen Venedig på en och samma gång? Klarar jag av att kommunicera på rumänska efter att ha bott med Corina i fem månader? Var Belgrads charm och mysighet den största överraskningen på hela resan eller var det när vi hittade en italiensk barnfamilj sovandes i vår hotellsäng i Slovenien? När fastnade Lasse Holms "Cannelloni Macaroni" i halsen på mig?

Vandrarhemmet i Budapest, där nakna glödlampor spred ljus över ett skabbigt rum med två smala sängar vid varsin vägg, tror jag inte hade renoverats på något sätt sedan det fungerade som studentboende under kommunisttiden. Varsin säng, varsitt arbetsbord och varsin stol, är inte det vad alla studenter, jag menar turister, önskar? Tur att Budapest är så himla fint i övrigt. Jag funderade ett tag på om vårt European Institute of Innovation and Technology möjligen skulle kunna få ha sitt säte i en tjusig kupolformad byggnad med rött tak. Det visade sig vara parlamentet, men jag skickade i alla fall ett vykort till mina forna kollegor på Kommissionen för att väcka tanken hos dem. I Budapest hann vi också med att bada bubbelpool i en Art Nouveau-byggnad. Art Nouveau är något som har förföljt mig ända sedan tiden i Bryssel, men jag är fortfarande oförmögen att identifiera stilen. Men låtsas kan man ju.

I Timisoara, Rumänien, kan vi ha varit de enda turisterna. Jag överdriver faktiskt inte. Det fanns en turistbyrå, men den var ju inte välbesökt om man säger så. Tillsammans med vandrarhemmet i Budapest var det kanske resans mesta inslag av "öst". Visst, McD fanns på plats på stora torget, och de stora matbutikerna hade skjutit upp som svampar ur jorden i utkanten av staden, men attityden hos befolkningen var något avvaktande och jag fick känslan av att de inte var riktigt vana vid att ta emot turister. Jag hade dessutom förväntat mig en halvgod förståelse för språket, men den uteblev. Jag kanske måste sluta leva efter mottot "kan du ett latinskt språk så är du i hamn i övriga länder också"?

På tågperrongerna i Timisoara hade de skyltar där man skulle ha kunnat annonsera vilket tåg som gick från just den perrongen, och vilken tid det förväntades gå. Istället hängde skyltarna bara där, helt tomma på information. När tåget till Belgrad inte hade kommit efter 25 minuter var vi rätt många som stod där och undrade. Var de en kvarleva från en svunnen tid eller var det en nyhet vars fulla potential ännu inte hade exploaterats? 

Tågresan från Timisoara till Belgrad tog sex timmar istället för fyra, och väl framme var det skönt att komma ut och sträcka lite på benen. Så skönt att vi till och med avböjde en taxiresa och bestämde oss för att promenera till adressen där vårt vandrarhem skulle ligga. Vi hade dock inte räknat med att alla gatunamn var skrivna med det kyrilliska alfabetet i verkligheten. Hallå, på kartan var de ju utskriva med det latinska alfabetet! Hela Belgrad var faktiskt en enda stor överraskning. Jättefint, trevligt, äldre människor som tilltalade oss på tyska på gatan, plus att det såldes popcorn i vartenda gathörn.

Nattåget från Belgrad till Ljubljana var också något av en överraskning då det var både superfräscht, hyfsat punktligt OCH billigt. Jag har aldrig tidigare upplevt den kombinationen. I Slovenien blev allt helt plötsligt så... enkelt. Inga språkförbistringar, inga valutor som krävde division med 24 eller 7,5, inga oförklarliga förseningar av bussar och tåg, bara smidigt och effektivt turistande. Så kan man ju inte hålla på hela tiden! I och för sig var det ju inte jättesmidigt när vi mitt i natten kom tillbaka till hotellrummet efter en konsert i södra Slovenien och fann en italiensk barnfamilj sovandes i vår dubbelsäng. Initialt trodde de nog att vi ville råna dem, och vi trodde nog att de hade snott vårt bagage. Nåja, sådant händer också. De slovenska alperna var fantastiska och där åt jag för övrigt den absolut största pizza jag någonsin ätit. När jag hade slutat äta av den såg det ut som om någon hade gnagt lite på kanterna... Detta var också början till hur "Cannelloni Macaroni" fastnade i halsen på mig.

På den kroatiska kusten insåg jag hur skönt det faktiskt är med solsemester. Jag har förträngt det i några år nu, men att bada och snorkla i 23-gradigt havsvatten funkar utmärkt för mig. I Kroatien började också en desperation smyga sig på. En desperation över att inte hitta något annat att äta än pizza och pasta. "Ge mig macaroni, cannelloni och lasagne" - i helvete heller. Jag har alltid gillat Lasse, men fy fasen vad tjatigt det blir att äta italienskt till middag varje kväll. I och för sig åt vi någon slags croissant med kraftig spritsmak till lunch en dag så jag ska väl egentligen inte klaga på brist på variation.

Slutligen då Venedig. Visst slogs jag av kanalstadens skönhet, men mest av allt slogs jag faktiskt av hur många turister staden faktiskt rymde. På gator som var smalare än smalast och som plötsligt slutade i en kanal, trängdes vi med andra turister, turister och turister. Det fanns liksom inget slut på eländet och jag undrar fortfarande hur den normala befolkningen orkar leva i det där. Och gissa vad vi åt till lunch och middag? En kväll hittade vi förvisso en indisk restaurang. Jag trodde först att det var en hägring, men den var faktiskt helt verklig. Sittandes på en balkong med utsikt över en kanal, ätandes naan-bröd och daal-gryta, tyckte jag ändå att Venedig var rätt drägligt.

Så var det med det. Europa är fantastiskt, men det visste jag ju redan. "Together in diversity" säger man om EU i EU, och nog tycker jag att den här resan speglade i alla fall mångfald. Inte när det gällde utbudet av restauranger på den kroatiska kusten och i Venedig, men det borde man väl kunna styra upp från EU-håll?