The Muscles in Brussels

Nästa avsnitt i Mon stage-serien har dröjt länge, jag vet det. Det är nämligen ett svårt kapitel att skriva. Hittills har jag tagit upp vårt mikrokosmos, jobbet, språken, det sociala livet, och nu känner jag att det har blivit dags för boendesituationen. Jobb, språk och socialt liv består av konkreta aktiviteter som lätt kan skrivas ner. Mikrokosmoset är det lite värre med, men det är ändå ett ganska etablerat koncept här i Bryssel. Boendesituationen däremot vet jag inte riktigt hur jag ska skildra i konkreta termer. En bra sak kan ju vara att ta det hela från början. Hur fann två fransyskor, en moldaviska och en svenska varandra på 180 kvadratmeter i Bryssel?

Lägenheten beboddes tidigare av fyra trainees från höstens period. Eftersom åtminstone två av dem hade gått på "College of Europe" här i Belgien (skolan där sisådär 90 % av studenterna hamnar i Bryssel efter examen) skickade de ut en annons på skolans maillista när de ville lämna vidare lägenheten. Detta i sin tur innebar att min kompis kompis (ja, det ska vara två) fick mailet eftersom han har gått på "College of Europe". Han skickade då vidare det och några andra mail till mig, eftersom vi hade haft lite lös kontakt inför min ankomst i Bryssel och han visste att jag var på jakt efter boende. Jag tyckte att lägenheten såg rätt trevlig ut, något stor kanske, men svarade i alla fall på annonsen och skrev att jag gärna ville hyra ett rum i den. Mitt mail vidarebefordrades då till Corina, som i egenskap av gammal college-alumn hade fått mailet och nappat direkt eftersom hon hade fått ett traineeship på Kommissionen och dessutom just hade tagit upp kontakten med sin gamla franska lägenhetskompis från tiden i London, Anne-Sophie, som också var på väg till Bryssel för en praktik. Corina svarade att två rum definitivt var tagna och att de resterande två var under inspektion av två personer. Efter en dag fick jag ett mail som sa att de andra personerna inte ville ha rummen och att jag var välkommen att ta ett av dem. Det sista rummet annonserade Corina sedan ut på Facebook, och efter att först ha fått napp hos en annan svenska som också skulle till Kommissionen, så blev det till slut Céline som fick rummet.

Ingen av oss fyra var på plats i Bryssel för att styra upp det här, men det hade underlättat om vi hade varit det, om man säger så. Under en månads tid mailade vi varandra dagligen med de senaste uppdateringarna om vad ägaren hade sagt, vad agenturen ville att vi skulle göra, när kontraktet skulle skrivas, fullmakter till banken, förhandlingar om det antal månader som kontraktet skulle löpa, huruvida det fanns strykjärn i lägenheten, o.s.v. MINST en gång om dagen skulle jag vilja säga. Därtill ringde vi varandra lite då och då när det var något extra viktigt. Åh, jag blir helt nostalgisk bara av att skriva om det här.

Så kom då den stora dagen när vi skulle träffas och styra upp allt som vi inte hade kunnat göra tidigare då ingen av oss befann sig i Bryssel. Som jag tidigare har skrivit om lyckades jag komma för sent till mitt första möte med Corina, Céline och agenturen, men oavsett det var det ett mycket märkligt ögonblick. Efter att ha haft så mycket kontakt och efter att ha sett dem på Facebook var det ju redan som att jag kände dem! När jag klev in i lägenheten, svettig och panikslagen, visste jag redan hur de skulle se ut. Lägenheten kände jag också igen, den var på pricken lik bilderna som jag hade sett. Jag drog en suck av lättnad över att allt verkade vara i ordning, men överordnad stressen och lättnaden var ändå känslan av déjà vu. Anne-Sophie anlände först efter drygt två veckor, men sedan dess har det varit vi fyra här på 3 Rue Saint Quentin.

Ok, det var den enkla delen av boendesituationen. Men hur är det då att bo som vi gör? 180 kvadratmeter är stort. Diskmaskin och tvättmaskin är otroligt lyxigt och sparar mycket tid i vardagen - tid som kan användas till att sitta och dricka te, något som vi gör mycket och ofta. Men hur är det egentligen att bo som vi gör? Faktum är att vi i början umgicks väldigt mycket, vi var ute tillsammans, vi gick och handlade tillsammans, vi gick till kontoret tillsammans och vi åt middag tillsammans på kvällarna. Det som slog mig i ett tidigt skede var min ovana i kvinnodominerade sällskap. Som naturvetare hamnade jag på gymnasiet i en klass med sju tjejer och ett tjugotal killar. Sedan dess har jag haft en ganska stadig andel killar bland mina vänner. Jag har dessutom bott i en mansdominerad korridor en gång i tiden. Och de senaste åren har jag ju faktiskt bott med en karl. Att då helt plötsligt finna sig själv levandes tätt inpå tre andra tjejer var något av en chock. Samtalsämnena, matvanorna, kötiden till badrummet, utrymmet i hallgarderoben: det mesta var annorlunda mot vad jag hade upplevt tidigare. Lägg därtill att lägenheten rymmer tre ganska olika kulturer. Ok, vi är alla européer skulle jag kunna säga i sann EU-anda, men det tänker jag inte göra. Istället tänker jag fokusera på vad dessa kulturskillnader innebär i vardagen. För Sverige, Frankrike och Moldavien har inte samma syn på saker och ting, det är uppenbart. Jag deklarerade tidigt att de inte skulle uppfatta mig som oborstad och oartig bara för att jag inte alltid dekorerade mitt språk och mina gester med "S'il te plaît", "Merci", "Ha en bra dag" och kindpussar. Jag noterade samtidigt att fransyskorna inte bara dekorerade sitt språk utan också sin mat. Halverade vindruvor på frukostsmörgåsen, brödskivor skurna i rektanglar till middag en tisdagskväll, symmetriskt upplagda speculoos-kex på fat, och så vidare. Jag passade därför också på att klargöra att jag inte är en grottmänniska bara för att jag äter min mat på ett lite mindre sofistikerat sätt än dem. Och så det här med konflikter. Gissa vem som gör allt för att undvika konflikter och försöker vara alla till lags? Och gissa vem eller vilka som mer öppet visar sina känslor och säger vad de tycker? Till viss del är det kulturbetingat tror jag.

Det fina är att vårt samboskap sträcker sig längre än till att bara hyra varsitt rum i en lägenhet. Det har gett upphov till en ganska avslappnad, familjär atmosfär, som flera av mina vänner här säger sig sakna i sina respektive boenden.

Sedan har vi ju alla våra drag och preferenser som är högst individuella och knappast kulturbetingade. En del föredrar helt enkelt att tvätta kläder i 30 grader och andra i 40 grader. Det är lite svårt att kompromissa på den punkten dock. Och en del föredrar att använda samma trasa till köksbordet som till köksgolvet medan andra gärna har olika trasor för olika ändamål. Ska diskmaskinen köras i 35 eller 55 grader? En av livets stora frågor insåg jag när jag flyttade in här. För att inte tala om hur man går tillväga för att ordna en inflyttningsfest. Det kanske är därför som vi inte har haft någon än.

Våra 180 kvadratmeter är fulla av åsikter och känslor, ibland sårade sådana men ibland glada och varma sådana. En av mina sambos är som klippt och skuren för diplomatyrket. Vi övriga får anstränga oss lite mer, men det går. För det mesta i alla fall, men säg det samboskap som är helt konfliktfritt. Ja, mellanmänskliga relationer är väl bland det mest komplicerade här i livet, därav min svårighet att koka ner alla dessa intryck och känslor till ett blogginlägg. Nu när vi snart ska flytta åt olika håll är allt förstås extra känslosamt. Jag kan bara svara för mig själv, men skulle jag få möjligheten att bo i den här lägenheten med Céline, Corina och Anne-Sophie igen skulle jag göra det, dock inte i all evighet. Skulle någon erbjuda mig en lägenhet i området kring Avenue Louise (Bryssels Champs Elysées) skulle jag förstås inte tacka nej heller. Och kanske finns det andra sambos som vill tvätta och diska i samma temperatur som jag, som tar färre galgar i anspråk i hallgarderoben och som kan tänka sig att duscha lite kortare tid på morgonen. Men skulle de vara lika duktiga på att städa, laga potatisgratäng och förhandla med hyresvärden?

Som ni märker har det här dragit iväg och blivit ett oändligt långt inlägg utan något tydligt mål. Vad är det jag vill säga med all det här egentligen? Jag vet inte själv. Men det är tydligt att boendet upptar en stor del, inte bara av min blogg, utan av hela min tillvaro. Jag tror att jag kommer att komma ihåg vår "colocation" så länge jag har minnet i behåll, men för säkerhets skull ska jag ta några foton av de mer materiella delarna av den och lägga upp på bloggen. Håll utkik till helgen!