The Muscles in Brussels

Ja, internet fungerar just i detta nu! Genast släpper vi allt vi håller på med och skyndar oss att koppla upp oss under några gyllene minuter. Ett riktgt typscenario för kvällarna här på 3 Rue Saint Quentin.

Så, lyckades jag göra allt jag hade föresatt mig att göra i helgen? Nej, inte alls, men en hel del andra saker. Lång härlig frukost i lördags tillsammans med en kompis, tittandes ut på spöregn och åska. Det verkar alltid mycket mysigare från det perspektivet än när man precis har kommit ut från tunnelbanan och ska kryssa genom vattenpölar med ett trasigt paraply i ena handen. På äkta Bryssel-vis byttes dock åskan till stekande sol och vi bestämde oss för att åka till musikfestivalen i Ghent, en festival som pågår under tio dagar varje år och som verkligen väcker lilla Ghent till liv. Fullt av folk, inte en parkeringsplats i sikte, och musik på olika teman i olika delar av stan. Bland annat såg och hörde vi irländsk dans och musik, salsa, åttiotalscovers och en grym DJ som mixade hejvilt på stora torget. Vi åkte bil för att inte behöva vänta in första morgontåget, men i ärlighetens namn blev det väldigt sent ändå. Söndagen bjöd på bästa vädret på säkert två månader och tillbringades i en park samt på mitt favorithak "Le Pain Quotidien". Avslutningsvis hade vi en fransk-moldavisk middag här hemma för att fira av vårt samboskap. Fransk förrätt, moldavisk huvudrätt plus en misslyckad chokladkaka till efterrätt. Jag visste att jag skulle ha erbjudit mig att skära sallad eller något sådant istället för att baka... Nåja, här kommer ett par bilder som jag tycker väl illustrerar den här sköna helgen. 


Äntligen flip-flop-väder!


Rosé och sydfranska smårätter

Igar upptackte vi att en av vara tva resterande "internetleverantorer" hade sakrat sitt natverk, vilket ar mycket forstaeligt. Nu ar det alltsa annu fattigare pa internetfronten dar hemma, vilket inte direkt underlattar allt jag har framfor mig att gora. Just nu ar det verkligen fullt upp med saker, bade praktiska och sociala sadana. Fester, tjejkvallar, middagar, avtackning och avslutning hit och dit, plus hitta en hemresa, ett jobb och ett hotell i Venedig, samt stada, packa och hoppas att hyresvarden inte anmarker pa repor och flackar som av nagon underlig anledning har dykt upp sedan vi flyttade in i lagenheten. En vecka kvar, en vecka kvar!

Jag vet att det här inte är en matblogg, och att jag inte är någon matskribent eller ens en kännare av mat och dryck. Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om en alldeles, alldeles underbar restaurang här i Bryssel. Jag var där första helgen och jag var där igår, så nu känns det som att cirkeln är sluten. Dock återstår en fråga, nämligen varför jag inte har gått dit fler gånger under min tid här. Den är en av de mest fantastiska restauranger jag har provat! "Soul" heter den och ligger inklämd på en liten gata i Sablon (kvarteret där alla antikhandlar, gallerier och bättre chokladhandlar ligger). Jag hade säkerligen aldrig hittat den själv. Som namnet kanske antyder är den av den lite mer alternativa stilen, så är man ute efter musslor, pommes frites eller spaghetti bolognese kan man gå till någon av alla andra restauranger i Bryssel. På "Soul" hittar du istället en helt biodynamisk meny med olika teman såsom "Detox", "Energi" och "Immunförsvar". Det vegetariska utbudet är stort, men det finns också fisk- och kötträtter. Igår åts det bland annat tofu- och potatisburgare, sallad med melon, avokado och räkor, samt bulgur med champinjoner, pesto och pinjenötter. Jag funderade länge på om jag skulle ta en getost- och grönsaksbakelse med ratatouille, men kanske hinner jag gå dit en gång till? Till maten drack vi ett organiskt rödvin samt te gjort på färsk mynta. Första gången vi var där åt vi bland annat falafel med morötter och hasselnötter, grillad halloumiost och kikärtskakor.

Restaurangen är liten och verkar ständigt fullbokad, men de har inga planer på att expandera. Inredningen är enkel, och i taket hänger lågenergilampor omgivna av knippen av kvistar istället för lampskärmar. Igår passade vi på att fråga lite om historian bakom stället och tydligen är det två finska systrar som äger det. Det förklarar kanske det goda rågbrödet som vi fick när vi väntade på maten.

Ja, "Soul" är verkligen en pärla, men faktum är att Bryssel är något av en gastronomisk högborg eller vad man nu ska kalla det. Det är inte vackert som Paris, pulserande som London eller varmt som Barcelona. Vädret är nyckfullt och för det mest kasst, eurokratbubblan dominerar staden med sina tråkiga byggnader och tunnelbanan slutar gå straxt efter midnatt. Det finns flera anledningar att ogilla Bryssel, men man kan i alla fall inte klaga på utbudet av mat och dryck. Pommes frites är ju Bryssels signum och går att hitta överallt. Jag är fortfarande inte övertygad om att "Maison Antoine" har Bryssels bästa pommes frites. Ok, de är bra, men jag tror att det är dags för en utvärdering av denna prestigefulla titel. Det är dock inget jag tänker ägna mig åt. Musslor hittar man förstås också överallt. Kring Grande Place finns otroligt många fisk- och skaldjursrestauranger. I St. Gery hittar man det thailändska kvarteret. Vårt kvarter är väl inte direkt känt för sina bra restauranger men trots det finns en mycket bra indier och en bra och dessutom prisvärd grek precis runt hörnet. För några veckor sedan provade jag det etiopiska köket för första gången i mitt liv. En annan sak jag har noterat här i Bryssel är utbudet av kedjor som försöker vara lite hälsosamma, fräscha och miljövänliga/biodynamiska/"fair trade". Jag kan nämna inte mindre än tre stycken som säljer jättegoda lunchmackor, sallader och bakverk till ockerpriser och som skyltar med sina organiska ingredienser och sitt "fair trade"-kaffe, men som använder onödigt mycket förpackningar som de inte ens återvinner.

Åh, det blev sådär sent igen, den här fredagsnatten också. Inte för att vi kom hem supersent från festen, utan för att C upptäckte en äckligt stor spindel i badrummet när hon skulle borsta tänderna. "Är du rädd för spindlar?" ropade hon lite käckt inifrån badrummet. "Ja!" svarade jag med eftertryck. Det var tydligen hon också, så där stod vi, två personer med spindelfobi som inte visste vare sig ut eller in. Vi började lite smått att dra upp en plan och dra ihop några verktyg för att klara av "Mission: Döda jättespindeln". Resultatet kan skådas på fotot; två par skor, Gleerups Franska Grammatik, dammsugare, en tomtespira, samt fönsterputs. Inget kändes dock som ett tillräckligt bra vapen, men till slut slaktade C spindeln under en handduk och med mina skor. Jag dammsög sedan upp liket. Operationen tog oss ungefär en timme. Ja, jag är inte stolt över min spindelfobi. Det är ett totalt irrationellt beteende, åtminstone i Bryssel där jag antar att det inte finns så många giftiga arter. Gissa om vi vände och vred på alla lakan och kläder innan vi gick och la oss? Och jag har fortfarande känslan av att något kryper på mig.

Jag kan inte låta bli ett litet inlägg om språk, igen. I skrivandes stund sitter mina två franska sambos och imiterar den typiskt franska accenten på engelska, och det är otroligt underhållande måste jag erkänna. Det är alltid kul att kunna avslöja folks ursprung, och fransktalande människor som pratar engelska är väl ett av de mest uppenbara exemplen. Engelsktalande som pratar franska är i och för sig inte så dumma de heller. Själv får jag ofta höra att jag har en polsk accent när jag pratar franska (jodå, det är tydligen inte bara utseendet), och då brukar jag fråga vad som kännetecknar en typiskt skandinavisk accent på franska men det har jag inte fått något bra svar på. Nyss diskuterade vi också det underbara språket Frenglish som talas inom de europeiska institutionerna. Frenglish möjliggör för den som inte vill hålla sig fast vid bara engelska eller bara franska att växla till det av de två språken som passar bäst för stunden. Jag vet att jag har skrivit lite om detta i Mon stage-serien, men jag tror inte att jag nog har betonat hur vi använder språket här och hur mycket jag älskar det. Det råder anarki! Hoppas att ingen gammal språklärare läser det här. Ibland frågar vår britt i teamet på franska hur man säger ett ord på engelska. Ja, så illa är det. Och när vi nu diskuterar det här hemma i köket tror jag att vi är ganska överens om att vissa ord gör sig otroligt mycket bättre på ett språk än på ett annat. När jag skriver dokument på kontoret får jag ibland impulser att använda både engelska och franska, för det är ju en sådan underbar kombination. Så långt har de dock inte kommit än så att Frenglish är ett av de officiella språken. Men vem vet, det kanske blir det en dag? Till och med iriska är ju ett officiellt språk, så helt omöjligt kan det ju knappast vara.

Något konstigt hände häromdagen. Jag började äta på ett speculoos-kex till kaffet på jobbet, och det var... gott, men inte mer än så. Efter drygt fyra månader har alltså mitt beroende dragit sig tillbaka, helt av sig själv. Trägen vinner, eller vad säger man i sådana här sammanhang? Och pommes frites har det inte blivit mycket av under min tid i Bryssel, jag som trodde att jag skulle äta det till lunch med jämna mellanrum. Jag är vuxen nu helt enkelt. Apropå det så pratade jag med en fransk yngling (nyss 23 år fyllda) vid middagsbordet i fredags. Jag berättade att jag hade avslutat min magisterexamen för över två år sedan, varpå han tittade på mig med stora ögon och sa "tu es grande". För att översätta till svenska så kan jag väl säga att det är ungefär sådant man säger till sina föräldrar när man själv är fem år, typ "vad stor du är mamma", d.v.s. man menar vuxen men man har inte lärt sig ordet för det än utan säger stor istället. Toppen! Behöver jag säga att jag pratade allt mindre och mindre med den här ynglingen under kvällens lopp? 

Jag MÅSTE vända dygnet tillbaka nu. Den här veckan kommer att bli en katastrof om jag inte sover en hel natt snart. Igår skulle jag ju stanna hemma och gå och lägga mig tidigt men istället hade jag en myskväll med Misa. Och när jag kom hem var det ett gäng hemma hos oss som tittade på "en otroooligt bra fransk thriller, typ en av de bästa någonsin" så jag bestämde mig för att se den. Sent blev det med andra ord. Jag blir så trött på mig själv.

Idag blev det jazzfestival till slut. Jazzfestival är ju hur kul som helst, särskilt när det inte kostar något och när det är uppehållsväder.

Ok, inte det mest spännande inlägget någonsin, men nu ska det banne mig sovas. 

Nästa avsnitt i Mon stage-serien har dröjt länge, jag vet det. Det är nämligen ett svårt kapitel att skriva. Hittills har jag tagit upp vårt mikrokosmos, jobbet, språken, det sociala livet, och nu känner jag att det har blivit dags för boendesituationen. Jobb, språk och socialt liv består av konkreta aktiviteter som lätt kan skrivas ner. Mikrokosmoset är det lite värre med, men det är ändå ett ganska etablerat koncept här i Bryssel. Boendesituationen däremot vet jag inte riktigt hur jag ska skildra i konkreta termer. En bra sak kan ju vara att ta det hela från början. Hur fann två fransyskor, en moldaviska och en svenska varandra på 180 kvadratmeter i Bryssel?

Lägenheten beboddes tidigare av fyra trainees från höstens period. Eftersom åtminstone två av dem hade gått på "College of Europe" här i Belgien (skolan där sisådär 90 % av studenterna hamnar i Bryssel efter examen) skickade de ut en annons på skolans maillista när de ville lämna vidare lägenheten. Detta i sin tur innebar att min kompis kompis (ja, det ska vara två) fick mailet eftersom han har gått på "College of Europe". Han skickade då vidare det och några andra mail till mig, eftersom vi hade haft lite lös kontakt inför min ankomst i Bryssel och han visste att jag var på jakt efter boende. Jag tyckte att lägenheten såg rätt trevlig ut, något stor kanske, men svarade i alla fall på annonsen och skrev att jag gärna ville hyra ett rum i den. Mitt mail vidarebefordrades då till Corina, som i egenskap av gammal college-alumn hade fått mailet och nappat direkt eftersom hon hade fått ett traineeship på Kommissionen och dessutom just hade tagit upp kontakten med sin gamla franska lägenhetskompis från tiden i London, Anne-Sophie, som också var på väg till Bryssel för en praktik. Corina svarade att två rum definitivt var tagna och att de resterande två var under inspektion av två personer. Efter en dag fick jag ett mail som sa att de andra personerna inte ville ha rummen och att jag var välkommen att ta ett av dem. Det sista rummet annonserade Corina sedan ut på Facebook, och efter att först ha fått napp hos en annan svenska som också skulle till Kommissionen, så blev det till slut Céline som fick rummet.

Ingen av oss fyra var på plats i Bryssel för att styra upp det här, men det hade underlättat om vi hade varit det, om man säger så. Under en månads tid mailade vi varandra dagligen med de senaste uppdateringarna om vad ägaren hade sagt, vad agenturen ville att vi skulle göra, när kontraktet skulle skrivas, fullmakter till banken, förhandlingar om det antal månader som kontraktet skulle löpa, huruvida det fanns strykjärn i lägenheten, o.s.v. MINST en gång om dagen skulle jag vilja säga. Därtill ringde vi varandra lite då och då när det var något extra viktigt. Åh, jag blir helt nostalgisk bara av att skriva om det här.

Så kom då den stora dagen när vi skulle träffas och styra upp allt som vi inte hade kunnat göra tidigare då ingen av oss befann sig i Bryssel. Som jag tidigare har skrivit om lyckades jag komma för sent till mitt första möte med Corina, Céline och agenturen, men oavsett det var det ett mycket märkligt ögonblick. Efter att ha haft så mycket kontakt och efter att ha sett dem på Facebook var det ju redan som att jag kände dem! När jag klev in i lägenheten, svettig och panikslagen, visste jag redan hur de skulle se ut. Lägenheten kände jag också igen, den var på pricken lik bilderna som jag hade sett. Jag drog en suck av lättnad över att allt verkade vara i ordning, men överordnad stressen och lättnaden var ändå känslan av déjà vu. Anne-Sophie anlände först efter drygt två veckor, men sedan dess har det varit vi fyra här på 3 Rue Saint Quentin.

Ok, det var den enkla delen av boendesituationen. Men hur är det då att bo som vi gör? 180 kvadratmeter är stort. Diskmaskin och tvättmaskin är otroligt lyxigt och sparar mycket tid i vardagen - tid som kan användas till att sitta och dricka te, något som vi gör mycket och ofta. Men hur är det egentligen att bo som vi gör? Faktum är att vi i början umgicks väldigt mycket, vi var ute tillsammans, vi gick och handlade tillsammans, vi gick till kontoret tillsammans och vi åt middag tillsammans på kvällarna. Det som slog mig i ett tidigt skede var min ovana i kvinnodominerade sällskap. Som naturvetare hamnade jag på gymnasiet i en klass med sju tjejer och ett tjugotal killar. Sedan dess har jag haft en ganska stadig andel killar bland mina vänner. Jag har dessutom bott i en mansdominerad korridor en gång i tiden. Och de senaste åren har jag ju faktiskt bott med en karl. Att då helt plötsligt finna sig själv levandes tätt inpå tre andra tjejer var något av en chock. Samtalsämnena, matvanorna, kötiden till badrummet, utrymmet i hallgarderoben: det mesta var annorlunda mot vad jag hade upplevt tidigare. Lägg därtill att lägenheten rymmer tre ganska olika kulturer. Ok, vi är alla européer skulle jag kunna säga i sann EU-anda, men det tänker jag inte göra. Istället tänker jag fokusera på vad dessa kulturskillnader innebär i vardagen. För Sverige, Frankrike och Moldavien har inte samma syn på saker och ting, det är uppenbart. Jag deklarerade tidigt att de inte skulle uppfatta mig som oborstad och oartig bara för att jag inte alltid dekorerade mitt språk och mina gester med "S'il te plaît", "Merci", "Ha en bra dag" och kindpussar. Jag noterade samtidigt att fransyskorna inte bara dekorerade sitt språk utan också sin mat. Halverade vindruvor på frukostsmörgåsen, brödskivor skurna i rektanglar till middag en tisdagskväll, symmetriskt upplagda speculoos-kex på fat, och så vidare. Jag passade därför också på att klargöra att jag inte är en grottmänniska bara för att jag äter min mat på ett lite mindre sofistikerat sätt än dem. Och så det här med konflikter. Gissa vem som gör allt för att undvika konflikter och försöker vara alla till lags? Och gissa vem eller vilka som mer öppet visar sina känslor och säger vad de tycker? Till viss del är det kulturbetingat tror jag.

Det fina är att vårt samboskap sträcker sig längre än till att bara hyra varsitt rum i en lägenhet. Det har gett upphov till en ganska avslappnad, familjär atmosfär, som flera av mina vänner här säger sig sakna i sina respektive boenden.

Sedan har vi ju alla våra drag och preferenser som är högst individuella och knappast kulturbetingade. En del föredrar helt enkelt att tvätta kläder i 30 grader och andra i 40 grader. Det är lite svårt att kompromissa på den punkten dock. Och en del föredrar att använda samma trasa till köksbordet som till köksgolvet medan andra gärna har olika trasor för olika ändamål. Ska diskmaskinen köras i 35 eller 55 grader? En av livets stora frågor insåg jag när jag flyttade in här. För att inte tala om hur man går tillväga för att ordna en inflyttningsfest. Det kanske är därför som vi inte har haft någon än.

Våra 180 kvadratmeter är fulla av åsikter och känslor, ibland sårade sådana men ibland glada och varma sådana. En av mina sambos är som klippt och skuren för diplomatyrket. Vi övriga får anstränga oss lite mer, men det går. För det mesta i alla fall, men säg det samboskap som är helt konfliktfritt. Ja, mellanmänskliga relationer är väl bland det mest komplicerade här i livet, därav min svårighet att koka ner alla dessa intryck och känslor till ett blogginlägg. Nu när vi snart ska flytta åt olika håll är allt förstås extra känslosamt. Jag kan bara svara för mig själv, men skulle jag få möjligheten att bo i den här lägenheten med Céline, Corina och Anne-Sophie igen skulle jag göra det, dock inte i all evighet. Skulle någon erbjuda mig en lägenhet i området kring Avenue Louise (Bryssels Champs Elysées) skulle jag förstås inte tacka nej heller. Och kanske finns det andra sambos som vill tvätta och diska i samma temperatur som jag, som tar färre galgar i anspråk i hallgarderoben och som kan tänka sig att duscha lite kortare tid på morgonen. Men skulle de vara lika duktiga på att städa, laga potatisgratäng och förhandla med hyresvärden?

Som ni märker har det här dragit iväg och blivit ett oändligt långt inlägg utan något tydligt mål. Vad är det jag vill säga med all det här egentligen? Jag vet inte själv. Men det är tydligt att boendet upptar en stor del, inte bara av min blogg, utan av hela min tillvaro. Jag tror att jag kommer att komma ihåg vår "colocation" så länge jag har minnet i behåll, men för säkerhets skull ska jag ta några foton av de mer materiella delarna av den och lägga upp på bloggen. Håll utkik till helgen!

Ny måndag, ny vecka. Full fart på kontoret. Dock inte full fart på mig, som fortfarande var, och är, lite trött efter helgens bravader. Vilken tur då att jag hamnade i ett två timmar långt möte på franska som jag nu ska skriva en liten rapport på. Jag hade verkligen hoppats på engelska idag, men DG EAC verkar vara lite gammaldags för det finns verkligen alldeles för många här som insisterar på franska som främsta språk. Men quoi faire? Ibland funderar jag på om min franska har blivit sämre under min tid här i Bryssel. Det låter konstigt, men ibland händer det ju konstiga, lite oförklarliga saker så varför inte? Eller så har jag höjt min egen ribba. Eller så jobbar jag mer och mer med en kollega med nordfransk accent, vilket verkligen kan få en att fundera över om det överhuvudtaget är samma franska som den du har lärt dig i skolan. Den sydfranska accenten är en dröm i jämförelse, det vill jag lova.

För övrigt är det svinkallt, regnigt och blåsigt här i Bryssel, mitt i sommaren. Jag måste säga att allt känns lite upp-och-ner-vänt just nu. Jag begriper överhuvudtaget inte att det är juli, det övergår helt enkelt mitt förstånd. Jag lever som jag tidigare nämnt fortfarande i tron att någon snodde maj månad för mig, och att det nu på sin höjd bara är början av juni. Jag sitter inne på ett kontor hela dagarna och kommer ut i snålblåst, går hem, lagar mat och dricker te. Ur den synvinkeln hade det lika gärna kunnat vara mars. Men sanningen är att jag har tre och en halv vecka kvar på DG EAC. Tre och en halv vecka! Jag vet precis vad det är jag försöker göra; jag försöker förtränga verkligheten. Det gjorde jag ju så bra när jag skulle sluta på IEI och åka hit. Jag jobbade på och försäkrade glatt folk i min omgivning om att det var lååååång tid kvar, och så plötsligt en dag skulle jag stänga dörren för gott och lämna tillbaka nyckeln. Samma sak med födelsedagar och ålder. Om någon skulle fråga mig lite snabbt hur gammal jag var skulle jag säga typ 24. Jag köper kläder som Arja Saijonmaa och MacGyver inte har använt sedan 80-talet. Jag varken kan eller vill hänga med i tiden - finns det en officiell diagnos för sådant? 

Helgerna som återstår i Bryssel blir bara färre och färre så nu gäller det att lägga upp ett späckat schema inför varje helg. Jag tror att jag lyckades ganska bra den här helgen, men jag tror samtidigt att jag kan bättre.

Gårdagen bjöd på sovmorgon, pilatespass, kjol-shopping på rean, varm choklad och praliner tillsammans med Corina och AnnSo, och sist men inte minst utekväll. Utekvällen började med invigningen av det nya "Place Flagey" här i Bryssel, och slutade med en mystisk fest i utkanten av centrum. Jag har ingen aning om vem som ordnar den eller vem den riktar sig mot, men kul var den. Femtioelva olika dansgolv i något som liknade en gammal militäranläggning. Som en följd av festen gick jag inte och la mig förrän vid femtiden imorse, vilket hade varit helt okej om inte någon hade knackat på min dörr vid tio för att fråga om jag skulle med till stranden. Trots ett vresigt "just a minute" till svar, stövlade en av mina kära sambos in på rummet ändå för att verkligen få klart för sig om jag skulle med. Efter ett sådant brutalt uppvaknande tyckte jag att det var lika bra att ta sig samman och åka till det där jäkla havet. Men så var det ju det här med vädret i Bryssel... Du tror att du ska åka till stranden, men när du kommer ut ur duschen kan du istället börja leta efter paraplyet. OCH putsa solglasögonen, för vem vet när det ändrar sig igen? Till slut var vi två tappra sambos som åkte till Knokke, "Belgiens Saint-Tropez". Jo, jag tackar, vardå? Visst, det fanns en strand där och det var jäkligt dyrt att äta, men i övrigt vet jag inte om jag såg några större likheter med troppan. Vi fick faktiskt en del solsken, men inte utan lite duggregn och blåst. På det hela taget var det ändå en trevlig dag vid havet, och jag upptäckte just att jag hade fått ganska mycket färg i ansiktet, dock inte av den fina gyllenbruna varianten utan snarare av den lite rödaktiga sorten. Jag tänker inte bjuda på några foton av det.

Och vad kan vara bättre bevis på det än ett foto från torsdagens möte mellan några av oss DG EAC-trainees och "vår" kommissionär, slovakiska Ján Figel'?

Efter att ha sett honom i ett större sammanhang för några veckor sedan när jag hade lite svårt att hålla mig vaken måste jag erkänna att jag hade mina tvivel inför det här mötet. Men som min kompis Eva sa innan vi gick in: "jag har hört att han fungerar bra med barn". Och han var faktiskt mycket mer till sin fördel den här gången, i en mindre grupp med ja, ungdomar kanske vi kan kalla oss. Han verkade vara en mycket sympatisk man. Vi fick ungefär en halvtimme innan han var tvungen att rusa till en presskonferens. Och signerade idolfoton av honom fick vi också!
 
På fotot ser ni kanske att någons tok-blå skor försöker överglänsa kommissionärens karisma. Det var inte meningen.


Bilden är tagen av en av kommissionärens assistenter, men jag kommer inte ihåg vad han heter. Jag hoppas att jag inte begår något brott bara för det.

Fransmän må vara lite arroganta ibland. Parisborna må vara i spetsen av denna arroganta massa. Paris kan vara lite dyrt att leva i. Hundskit på gatorna är inte särskilt dekorativt, det inser jag. Men fy fasen vad jag älskar Paris, trots alla dess tillkortakommanden. Jag är och förblir med andra ord en dum turist, även efter mitt tredje besök i Paris. Jag blev faktiskt vansinnigt mycket mer förälskad efter det här besöket. Förut var det en lite mer sansad kärlek. Jag som är rädd för att bli en vanemänniska, jag vill helt plötsligt ha en stående bokning till Paris två gånger om året. Ja, jag vet inte vad som hände. Paris fullkomligt strålade den här gången. Eiffeltornet lyste blått, lite extra tillpiffat inför det franska ordförandeskapet som nu drog igång. Louvren såg så mäktig ut, för att inte tala om Notre Dame. Sacré Coeur, åh... och rea i nästan varenda butik. Och glass i latinkvarteren. Jag är i vanliga fall en ganska tolerant människa som är öppen inför andra människors åsikter. Men jag har faktiskt lite svårt att förstå hur någon inte skulle kunna tycka om Paris under en helg! Nåja, jag kanske är lite insnöad och trög.

Att vi sedan bodde i en lägenhet vid St Michel, mitt i latinkvarteren och ett stenkast från Seine, gjorde ju inte saken sämre direkt. Vad jag borde ha lärt mig här i livet är dock att inget är gratis, och mycket riktigt kom vårt boende med ett pris - vi var tvungna att agera barnvakt vid några tillfällen. Det hade ju inte varit någon fara om det inte hade varit för att barnet 1. pratade rumänska med mig ibland, och 2. pratade flytande barnfranska. Men vad gör man inte?

Helgen gick annars i modets tecken. Vi shoppade loss rejält på rean, och vartefter vi kom tillbaka till lägenheten med nya plagg fotograferade vi kreation på kreation. Plus att värdinnan grävde fram alla sina designerklassiker och visade alla oändliga sätt de kunde kombineras på. Lägenheten med sin konstnärliga inredning gjorde sig faktiskt väldigt bra som fotostudio. Slutligen insisterade hon också på att vi skulle välja ut några smycken ur hennes alldeles egna handgjorda kollektion och ta med oss hem, så det gjorde vi.

När C och jag gick till kontoret igår morse var det verkligen ingen munter tongång oss emellan. Istället för Eiffeltorn och Triumfbågar såg vi bara en massa höghus. Jag kom dock snabbt över det och har nu istället kastat mig in i hetsen att göra det mesta möjliga av den sista tiden här i Bryssel. Bryssel är grymt på sitt sätt, och det tjänar inget till att hela tiden jämföra det med Paris som många här gör. Nej, jag står upp för Bryssel.   

Jo, jag lever och mår bra. Trots österrikiska raggningsförsök på bussen, ofrivilligt barnvaktande på franska och rumänska (!) och galna kvinnor med vild blick hysteriskt letandes efter ett sista par skor i storlek 37 (jag kan ha varit en av dem) överlevde jag helgen, och den var alldeles, alldeles... underbar. En kärleksförklaring kommer snart.