The Muscles in Brussels

Ja, i helgen var alltså E här på besök och jag passade på att ta ett par dagar ledigt. Vi har hunnit med Antwerpen, en spansk festival, en italiensk fest, "Sex and the City"-filmen, öppet hus på EU-institutionerna, shopping, pommes frites, uteserveringar och mycket mycket mer. Snygg-Elin blev förstås omåttligt populär här i Bryssel. Vart vi än gick så skulle folk prata med oss, eller i alla fall irritera oss genom att ropa och vissla efter oss, eller ja, efter Elin i alla fall.

När jag kom tillbaka till Bryssel förra veckan skickade jag genast ut ett mail till mitt team med uppmaningen att komma och smaka ur min burk med "Turkisk peppar", om de vågade. Först ut var en av sekreterarna. Ungefär såhär lät det:

- Åh, det är salt... hm, jag vet inte om jag kan äta upp hela den här. Oh, det är starkt också. Nja alltså...

Detta spred sig snabbt, för den andra sekreteraren vägrade komma och smaka. Därefter kom tyskan i vårt team. Hon sa:

- Alltså, jag gillar ju inte lakrits. Hm... ok, det är inte så illa faktiskt.

En minut senare skickade hon ett anklagande mail för att jag "inte hade talat om att det blev värre inuti".

Sedan kom fransmannen. Jag ville inte göra honom upprörd, så jag betonade verkligen att det här var något alldeles speciellt. Han åt och försvann illa kvickt.

Sedan fick jag ett mail från britten som tackade så mycket för erbjudandet och ursäktade att han ännu inte hade provat. Det var ju så mycket att göra på jobbet nu.

Igår hade en av belgiskorna bestämt sig för att smaka, och hon svarade uppriktigt att hon inte alls tyckte om dem.

Min chef och min handledare har totalt ignorerat mitt erbjudande.

Misa har provat och hon sa att hon verkligen gillade dem. Hon tackar dock alltid nej när jag erbjuder henne en ny.

Idag fick en irländsk kompis från våning 30 prova. Hon sa att hon tyckte det var helt ok. När hon hade gått skickade jag ett mail och frågade om hon någonsin hann komma till det starka peppriga mittpartiet eller om hon hann spotta ut den. Hon svarade med att undra om det fanns kameror i hissen.

Corina hatar dem. AnnSo ogillar dem. Céline säger att hon tycker om dem, men jag är inte helt övertygad.

Den enda som verkligen tycks uppskatta Turkisk peppar ända från hjärtat här (förutom jag) är Misas italienska handledare. Hon blev överförtjust och påpekade att hon redan hade provat lakritsglass när hon var i Finland.

Jag vet inte riktigt vad jag kan dra för slutsatser av detta. Urvalet är ju inte så stort, men nog pekar det mot att Fazer inte borde gå in på Europamarknaden med Turkisk peppar?

Det här med språk är intressant, så det får bli del fyra i min halvtidsutvärdering (som börjar gå mot en heltidsutvärdering). 

I Belgien talas franska och flamländska och faktiskt också tyska, i extrem minoritet dock. Bryssel ligger i den flamländska delen, men ändå är franska det dominerande språket i huvudstaden. Fast många skyltar står på både franska och flamländska. När jag har varit i andra delar av Flandern har jag blivit uppmanad att prata engelska istället för franska för att inte göra mig impopulär. Jag vet inte om motsvarande gäller i den fransktalande delen, men det är nog en inte helt orimlig gissning.

Lägg sedan till att det är Europas huvudstad och att det finns en stor mängd eurokrater som varken har franska eller flamländska som modersmål. Vad blir det naturliga språket på institutionerna? Någon sa i början att kommissionens arbetsspråk är "poor English". Jag tycker inte att det stämmer, men det ligger ändå något i det. De officiella arbetsspråken är emellertid engelska, franska och tyska. Franska dominerar helt klart i hissen. Tyskan har jag dock aldrig hört användas mellan några andra nationaliteter än just tyskar och österrikare, vilket vissa upprörs över. Och faktum är att franskan har tappat lite mark, till förmån för engelskan. Jag kan tänka mig att det finns en och annan som också upprörs över det.

I vårt team pratas det både engelska och franska, men utan någon större ordning. Till exempel tycker jag att det logiska vore att prata engelska med en britt. Britten i vårt team insisterar dock alltid på att prata franska med mig. Min handledare pratar engelska med mig men franska med min chef, som är spanjorska. Mötena inleds ibland på franska och ibland på engelska. Vi slutar dock sällan med det språk vi började med. Eller jo förresten, det kanske vi gör, men med ett tjugotal växlingar mellan engelska och franska under mötets gång.

Här hemma då? Man pratar väl franska med fransyskor om man kan, eller? Nja, det liknar mest en dragkamp här. Jag vill prata franska för att jag vill utveckla den framför min engelska. Céline och AnnSo känner förmodligen att de vill utveckla sin engelska istället för sitt modersmål, vilket jag också kan förstå. Corina är nog ganska neutral i frågan. En konversation kan mycket väl börja med att jag hälsar och frågar hur det är på franska och Céline och/eller AnnSo gör detsamma på engelska. Så fortsätter det tills någon part ger sig. Självklart kan det ibland vara det motsatta, det vill säga att vi faktiskt vill prata vårt "bästa" språk. Är man trött och har varit på kontoret i tolv timmar är det lätt att vara lite svag i dragkampen.

Sedan kan man ju också blanda hejvilt för att göra alla nöjda (?). En gång påpekade Céline att jag just hade sagt: "mon flight is at treize heures". Sådana varianter är inte helt ovanliga vare sig i lägenheten eller på kontoret. Häromdagen fick jag ett mail av en i mitt team där han förslog en sak vi skulle diskutera, på engelska, för att sedan beklaga sig över att det var mycket att göra, på franska. Ja, någonstans har all logik, vett och sans tappats bort här i Europas huvudstad, det är helt klart.

Vad blir då konsekvenserna av det här? Ja, som ni säkert förstår är det inte bara positivt att vara i en sådan här miljö. När jag exempelvis var i Frankrike pratade jag franska, punkt slut. Då utvecklade jag också min franska väldigt mycket. Här är jag inte helt säker på att jag har utvecklat något. Jo, min svenska har utvecklats, men till det sämre. Jag umgås inte med några svenskar på regelbunden basis, och därför kan jag ibland fastna och leta efter ord och uttryck ungefär som Victoria Silvstedt gör i intervjuer med svensk media. Ok, kanske inte fullt så illa, men ändå. Skäms på mig.

En sak är i alla fall klar, och det är att Bryssel rymmer många språk, och många personer som behärskar dessa språk väldigt bra. Som jag sagt tidigare hör jag ofta kommissionsfolket obehindrat växla mellan flera olika språk och det är nästan en självklarhet att du har tre språk med dig. För att kunna bli tagen på allvar och mött med respekt ska du dessutom behärska dina språk på hög nivå. Halvbra "beställa mat"-nivå på språket räknas inte i sammanhang som kräver rapporter och dokument som ska fungera som underlag för framtidens politik.

...du måste fundera ut en plan för att ta dig ut till flygplatsen. I övermorgon går flyget till Sverige och då tänkte jag vara med. Detta kan verka som ett simpelt problem för de som bor i Sverige. Här på kontinenten går man dock aldrig säker från strejk, och naturligtvis går transport ut i strejk imorgon. Som ni kanske minns var det strejk kring påsk förra gången, precis när T skulle komma hit. Taxi vill jag inte utsätta mig för eftersom det kan ta hur lång tid som helst om man hamnar i eurokrat-ruschen. Förslag?

I det här avsnittet av halvtidsutvärderingen tänkte jag ta upp mitt sociala liv, för ett sådant har jag ju också, vid sidan av kontoret. Under första veckan röstade vi fram en så kallad Stage Committee, som ser till att vi aldrig behöver ha en lugn stund om vi inte vill. Varje månad publiceras den sociala kalendern och sedan är det bara att hänga i så mycket man orkar och vill. Större trainee-fester ordnas kanske varannan vecka i snitt. Därtill kommer lite mer informella barhäng under veckorna. Resor ordnar de också; hittills har det funnits möjlighet att åka runt till lite olika städer här i Belgien, till havet samt till Paris. När högsommarvärmen satte in var det ständigt picnic i parken. Den tiden är dock förbi. Fotbollsturneringar pågår för fullt.  Dessutom skickas ett nyhetsbrev ut varje dag med påminnelser om alla dessa händelser, om var och när man ska köpa biljetter, samt med tips om utställningar och andra händelser här i Bryssel som kan vara av intresse. Mycket bra! Hur den här kommittén hinner jobba är för mig dock ett mysterium.

Mitt ledord har varit och är fortfarande måttfullhet. Jag tycker att det är superkul att träffa "alla" då och då, men jag tycker att det är rätt trevligt att hinna träna några kvällar i veckan, prata tyska på onsdagar samt ibland faktiskt också träffa folk som inte har med kommissionen att göra. Det sistnämnda är dock inte lätt.

Om jag fick klaga lite på de sociala aktiviteterna så skulle det nog vara för bristen på verkligt röjiga fester. Fester saknas som sagt inte, men jag tycker att det är lite för mycket societetsmingel och lite för lite non-stop-dans-färgglada-drinkar-in-på-nattkröken-aldrig-veta-var-kvällen-slutar-eventuellt-på-gayklubb-pommes-frites-på-vägen-hem-i-taxin-fester. Kunde man hitta en kombination vore det perfekt. Jag börjar förvisso bli lite gammal, men tydligen inte tillräckligt.

Jag är inte helt på det klara med hur jag ska lägga upp min halvtidsutvärdering, men jag känner starkt för att börja med själva jobbet. Det är ju trots allt där jag tillbringar 37,5 timme i veckan och det är ju för min professionella utveckling som jag är här. Jag vet att det inte alltid verkar så i bloggen, men så är det faktiskt.

Jag är alltså i ett slags projekt-team som ligger under DG Education and Culture, och som ska förbereda uppstarten av EIT. Däri ingår verkligen allt! Jag vet inte hur mycket jag kan gå in i allt i detalj p.g.a. viss sekretess, men jag kan i alla fall säga så mycket som att uppgifterna är kul och varierande. Än så länge har jag varken kokat kaffe eller kopierat papper. Det tjänar inte heller så mycket till att gå in på mina arbetsuppgifter eftersom jag under de första en och en halv månaderna själv inte fattade vad jag gjorde. Det behövs liksom lite bakgrundsinformation, men jag lovar att jag ska berätta mer för den som är intresserad.

Av minst lika stor vikt som arbetsuppgifterna är den interkulturella dimensionen. Att komma in i nya arbetsuppgifter kan vara nog så slitsamt, men att dessutom göra det i en superinternationell miljö med alla möjligheter till missförstånd är ännu tyngre. Kultur- och språkbarriärer ska inte underskattas, det lärde jag mig redan på Sprek (Staffan, läser du det här?), men här förstår jag VERKLIGEN vad det innebär i praktiken. Mitt team är litet och består av en spanjorska, en grekiska, en fransman, en britt, en tyska, tre belgare och så jag då. Två av dessa är sekreterare och snart ska vi få in ytterligare en.

Jag skrattar högt för mig själv varje gång jag tänker på det och jämför det med ämnesavdelningarna på IEI. En gång blev jag uppringd av en av sekreterarna som beordrade mig att komma till chefens rum för att diskutera en grej jag och min handledare hade skrivit. Många mail från vår chef går via sekreterarna. Det är sekreterarna som håller reda på vad alla gör. Jag tycker att det är typiskt osvenskt, och om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur jag ska kommunicera med min chef på lämpligaste sätt. Hon är oerhört vänlig och trevlig, men det passar sig verkligen inte att bara glida förbi hennes rum och fråga om något. Jag bör nog allvarligt talat boka tid hos sekreteraren för vad det nu är jag vill avhandla.

Den person som jag har mest kontakt med är min handledare. Handledare är ett ganska roligt ord. Det inser jag nu när jag skriver ut det. Skulle jag översätta det från engelska och franska skulle det väl bli rådgivare, men så säger vi ju inte på svenska. Så hur är personen som ska leda mig i handen under fem månader?

Ja, hon är grekiska till att börja med. Och jag var lite rädd för henne i början, och är nog det fortfarande, men inte så att det stör. När jag träffade henne första gången lämnade hon mig med en hög papper att läsa en fredagseftermiddag. Sedan kom hon aldrig tillbaka. Ingen önskan om trevlig helg. Ingen fråga om hur det gick. Jag hade ingen aning om vilken tid jag skulle infinna mig på kontoret på måndagen, eftersom vi inte hade hunnit prata om det. Det där med trevlig helg kom jag över ganska snabbt när mina sambos talade om för mig att det inte fungerar så i Europa. Det är uppenbarligen mycket vanligare i Sverige att ens överordnade öppet visar lite omtanke.

Sedan var det ju det här med mailen också. Mail i stil med:

Cecilia,

A document for you to read.

(hennes namn)

Jag undrade vad jag hade gjort för att hon skulle tycka så illa om mig, men nu har jag kommit över det också. Vi har olika kulturer helt enkelt, och nu har jag anpassat mig till hennes. Jag skriver lika korta mail tillbaka, och det känns inte konstigt längre. Jag har diskuterat det med Misa som bekräftat för mig att tonen i mail är ganska kort på kontinenten.

När min handledare kommer in på kontoret hälsar hon och frågar hur det är, och så fort jag har svarat "tack, bra" så säger hon typ "Ok, Cecilia, this is what I want you to do". Jag hinner inte ens fråga hur det är med henne.
 
Jag har ju även hunnit se/höra om andra handledare. Misa missar de berikande kulturskillnaderna eftersom hon har italiensk handledare. De kommer superbra överens, åt lunch tillsammans en helg och till Misas födelsedagsparty lånade handledaren ut några stolar som hon naturligtvis körde hem till henne. Sedan finns också handledartypen som får Meryl Streep's rollfigur i "Djävulen bär Prada" att framstå som ett lamm. Lyckligtvis finns hon inte i vårt DG, dock i samma byggnad.

Det här med att dua och nia folk är faktiskt inte så strikt som jag trodde. Jag gjorde mig som bekant till i början, men nu är jag så fräck att jag till och med duar vår franska, seniora, nationella expert. Om alla andra i teamet gör det borde det vara fritt fram för mig också tycker jag. Och nu är ju skadan redan skedd.

Mötena är extremt fokuserade och uppstyrda. Inga utsvävningar här inte, utan vår chef betar effektivt av agendan och så fort diskussionen börjar gå lite utanför fokus så styr hon tillbaka den med fast hand. Inga kanske och eventuellt och "om du har möjlighet" och annat lull-lull, utan generellt mycket rakare kommunikation om vad som är bra och mindre bra och vem som måste göra vad, NU. Tyvärr är det så att det mest i vårt team ska göras NU, eller ja, helst igår. Mina kollegor hoppar från prioritet till prioritet och jag måste säga att jag är fantastiskt imponerad av var och ens effektivitet och kompetens. Ofta kallar vår chef till möte med mindre än en timmes varsel, häromdagen till och med med 15 minuters varsel. Tempot är med andra ord ganska högt i mitt team. Just det här med tempot har förstås inget med kulturen att göra, men jag vill ändå nämna det då jag tycker att det präglar tillvaron på kontoret ganska mycket.

Fika- och lunch i glada gäng existerar inte riktigt här, vilket jag skrivit om redan tidigare. Jag har inga bevis, men jag tror att en macka framför datorn är en vanligare lunch här än i Sverige. Å andra sidan ser jag ibland affärsmän och eurokrater sittandes på en lunchrestaurang med ett glas vin i handen. Vin säljs för övrigt som måltidsdryck i vår personalrestaurang.

Allt detta handlar naturligtvis inte bara om kulturskillnader, utan också om personlighet, och det tycker jag är viktigt att påpeka.

Häromdagen fick jag frågan av en kompis i Sverige om min trainee-period här på kommissionen i Bryssel är som jag hade väntat mig. Jag tycker att det är en himla relevant fråga, och såhär i halvlekstider så känner jag att jag vill göra en slags utvärdering/sammanfattning av upplevelsen hittills. Det är naturligtvis inget som låter sig göras i en handvändning, utan jag tänker mig en serie av inlägg den kommande veckan. Imorgon kör vi!