The Muscles in Brussels

Ny måndag, ny vecka. Full fart på kontoret. Dock inte full fart på mig, som fortfarande var, och är, lite trött efter helgens bravader. Vilken tur då att jag hamnade i ett två timmar långt möte på franska som jag nu ska skriva en liten rapport på. Jag hade verkligen hoppats på engelska idag, men DG EAC verkar vara lite gammaldags för det finns verkligen alldeles för många här som insisterar på franska som främsta språk. Men quoi faire? Ibland funderar jag på om min franska har blivit sämre under min tid här i Bryssel. Det låter konstigt, men ibland händer det ju konstiga, lite oförklarliga saker så varför inte? Eller så har jag höjt min egen ribba. Eller så jobbar jag mer och mer med en kollega med nordfransk accent, vilket verkligen kan få en att fundera över om det överhuvudtaget är samma franska som den du har lärt dig i skolan. Den sydfranska accenten är en dröm i jämförelse, det vill jag lova.

För övrigt är det svinkallt, regnigt och blåsigt här i Bryssel, mitt i sommaren. Jag måste säga att allt känns lite upp-och-ner-vänt just nu. Jag begriper överhuvudtaget inte att det är juli, det övergår helt enkelt mitt förstånd. Jag lever som jag tidigare nämnt fortfarande i tron att någon snodde maj månad för mig, och att det nu på sin höjd bara är början av juni. Jag sitter inne på ett kontor hela dagarna och kommer ut i snålblåst, går hem, lagar mat och dricker te. Ur den synvinkeln hade det lika gärna kunnat vara mars. Men sanningen är att jag har tre och en halv vecka kvar på DG EAC. Tre och en halv vecka! Jag vet precis vad det är jag försöker göra; jag försöker förtränga verkligheten. Det gjorde jag ju så bra när jag skulle sluta på IEI och åka hit. Jag jobbade på och försäkrade glatt folk i min omgivning om att det var lååååång tid kvar, och så plötsligt en dag skulle jag stänga dörren för gott och lämna tillbaka nyckeln. Samma sak med födelsedagar och ålder. Om någon skulle fråga mig lite snabbt hur gammal jag var skulle jag säga typ 24. Jag köper kläder som Arja Saijonmaa och MacGyver inte har använt sedan 80-talet. Jag varken kan eller vill hänga med i tiden - finns det en officiell diagnos för sådant? 

Helgerna som återstår i Bryssel blir bara färre och färre så nu gäller det att lägga upp ett späckat schema inför varje helg. Jag tror att jag lyckades ganska bra den här helgen, men jag tror samtidigt att jag kan bättre.

Gårdagen bjöd på sovmorgon, pilatespass, kjol-shopping på rean, varm choklad och praliner tillsammans med Corina och AnnSo, och sist men inte minst utekväll. Utekvällen började med invigningen av det nya "Place Flagey" här i Bryssel, och slutade med en mystisk fest i utkanten av centrum. Jag har ingen aning om vem som ordnar den eller vem den riktar sig mot, men kul var den. Femtioelva olika dansgolv i något som liknade en gammal militäranläggning. Som en följd av festen gick jag inte och la mig förrän vid femtiden imorse, vilket hade varit helt okej om inte någon hade knackat på min dörr vid tio för att fråga om jag skulle med till stranden. Trots ett vresigt "just a minute" till svar, stövlade en av mina kära sambos in på rummet ändå för att verkligen få klart för sig om jag skulle med. Efter ett sådant brutalt uppvaknande tyckte jag att det var lika bra att ta sig samman och åka till det där jäkla havet. Men så var det ju det här med vädret i Bryssel... Du tror att du ska åka till stranden, men när du kommer ut ur duschen kan du istället börja leta efter paraplyet. OCH putsa solglasögonen, för vem vet när det ändrar sig igen? Till slut var vi två tappra sambos som åkte till Knokke, "Belgiens Saint-Tropez". Jo, jag tackar, vardå? Visst, det fanns en strand där och det var jäkligt dyrt att äta, men i övrigt vet jag inte om jag såg några större likheter med troppan. Vi fick faktiskt en del solsken, men inte utan lite duggregn och blåst. På det hela taget var det ändå en trevlig dag vid havet, och jag upptäckte just att jag hade fått ganska mycket färg i ansiktet, dock inte av den fina gyllenbruna varianten utan snarare av den lite rödaktiga sorten. Jag tänker inte bjuda på några foton av det.

Och vad kan vara bättre bevis på det än ett foto från torsdagens möte mellan några av oss DG EAC-trainees och "vår" kommissionär, slovakiska Ján Figel'?

Efter att ha sett honom i ett större sammanhang för några veckor sedan när jag hade lite svårt att hålla mig vaken måste jag erkänna att jag hade mina tvivel inför det här mötet. Men som min kompis Eva sa innan vi gick in: "jag har hört att han fungerar bra med barn". Och han var faktiskt mycket mer till sin fördel den här gången, i en mindre grupp med ja, ungdomar kanske vi kan kalla oss. Han verkade vara en mycket sympatisk man. Vi fick ungefär en halvtimme innan han var tvungen att rusa till en presskonferens. Och signerade idolfoton av honom fick vi också!
 
På fotot ser ni kanske att någons tok-blå skor försöker överglänsa kommissionärens karisma. Det var inte meningen.


Bilden är tagen av en av kommissionärens assistenter, men jag kommer inte ihåg vad han heter. Jag hoppas att jag inte begår något brott bara för det.

Fransmän må vara lite arroganta ibland. Parisborna må vara i spetsen av denna arroganta massa. Paris kan vara lite dyrt att leva i. Hundskit på gatorna är inte särskilt dekorativt, det inser jag. Men fy fasen vad jag älskar Paris, trots alla dess tillkortakommanden. Jag är och förblir med andra ord en dum turist, även efter mitt tredje besök i Paris. Jag blev faktiskt vansinnigt mycket mer förälskad efter det här besöket. Förut var det en lite mer sansad kärlek. Jag som är rädd för att bli en vanemänniska, jag vill helt plötsligt ha en stående bokning till Paris två gånger om året. Ja, jag vet inte vad som hände. Paris fullkomligt strålade den här gången. Eiffeltornet lyste blått, lite extra tillpiffat inför det franska ordförandeskapet som nu drog igång. Louvren såg så mäktig ut, för att inte tala om Notre Dame. Sacré Coeur, åh... och rea i nästan varenda butik. Och glass i latinkvarteren. Jag är i vanliga fall en ganska tolerant människa som är öppen inför andra människors åsikter. Men jag har faktiskt lite svårt att förstå hur någon inte skulle kunna tycka om Paris under en helg! Nåja, jag kanske är lite insnöad och trög.

Att vi sedan bodde i en lägenhet vid St Michel, mitt i latinkvarteren och ett stenkast från Seine, gjorde ju inte saken sämre direkt. Vad jag borde ha lärt mig här i livet är dock att inget är gratis, och mycket riktigt kom vårt boende med ett pris - vi var tvungna att agera barnvakt vid några tillfällen. Det hade ju inte varit någon fara om det inte hade varit för att barnet 1. pratade rumänska med mig ibland, och 2. pratade flytande barnfranska. Men vad gör man inte?

Helgen gick annars i modets tecken. Vi shoppade loss rejält på rean, och vartefter vi kom tillbaka till lägenheten med nya plagg fotograferade vi kreation på kreation. Plus att värdinnan grävde fram alla sina designerklassiker och visade alla oändliga sätt de kunde kombineras på. Lägenheten med sin konstnärliga inredning gjorde sig faktiskt väldigt bra som fotostudio. Slutligen insisterade hon också på att vi skulle välja ut några smycken ur hennes alldeles egna handgjorda kollektion och ta med oss hem, så det gjorde vi.

När C och jag gick till kontoret igår morse var det verkligen ingen munter tongång oss emellan. Istället för Eiffeltorn och Triumfbågar såg vi bara en massa höghus. Jag kom dock snabbt över det och har nu istället kastat mig in i hetsen att göra det mesta möjliga av den sista tiden här i Bryssel. Bryssel är grymt på sitt sätt, och det tjänar inget till att hela tiden jämföra det med Paris som många här gör. Nej, jag står upp för Bryssel.   

Jo, jag lever och mår bra. Trots österrikiska raggningsförsök på bussen, ofrivilligt barnvaktande på franska och rumänska (!) och galna kvinnor med vild blick hysteriskt letandes efter ett sista par skor i storlek 37 (jag kan ha varit en av dem) överlevde jag helgen, och den var alldeles, alldeles... underbar. En kärleksförklaring kommer snart.

*Jag är medveten om felaktigheten i att använda ordet bra här. Det ska förstås bara väl, men det här uttrycket går ca tio år tillbaka i tiden och är lokalt accepterat.

Förra veckan ringde C upp mig på kontoret och undrade exalterat om jag ville följa med henne till Paris den här helgen och bo hos en vän till familjen. Vännen råkar bo i närheten av St Michael, så jag sa med min lite lätt ironiska ton att det väl lät som en anständig helg. Alltså... jag måste verkligen sluta använda ironi, för det finns inte en människa här som förstår det. C utbrast i "Det är ju St Michael, det är ju hur bra som helst. Vadå anständig? Det är mer än så." Detta är utrett nu, och jag och C ska spendera en romantisk weekend tillsammans i Paris. Vi ska promenera längs med Seine, dricka cocktails i latinkvarteren och vad var det mer vi sa att vi skulle göra? Ja just det, sommarrean i Paris drog visst igång den här veckan... Rapport kommer förhoppningsvis på måndag.

Förresten så kan jag bara inte låta bli att länka till en Paris-favorit. Den är särskilt tillägnad dig Elin, men jag tycker för allt i världen att ni alla ska lyssna på den. Jag tror bestämt att personen som gjorde den här låten var en naiv turist. Vem kan annars ha en så drömsk bild av Paris? Den senaste veckan har ett flertal parisbor här klivit fram och sagt att Paris inte går att leva i i det långa loppet, utan att Bryssel är så mycket trevligare. Själv är jag ganska såld på Paris, just eftersom jag inte är annat än en dum turist där. Vi får se om jag är av en annan åsikt efter denna min tredje helg där.

Ja, jag tog mig samman och stack ut och sprang igår. Den här gången sprang jag i första halvlek istället för i andra och hann lagom tillbaka till dramatiken. Det roliga här i Bryssel är att oavsett vilka lag som spelar kan man alltid höra och se supporters. Vi hade några fönster öppna så vi hade i princip kunnat följa matchen genom att lyssna på rop och skrik från de närliggande pubarna. Oavsett om Tyskland gör mål, Sverige får en frispark, Frankrike spelar ut sig, Ryssland får ett gult kort eller en italienare filmar, så hörs det väldigt väl. Igår kväll vajade tyska flaggor här i kvarteret, samtidigt som fulla tysksupporters sprang omkring och skrek ut sin glädje över resultatet. Det är multikulturella Bryssel det. Charmigt, eller?

Gah, just nu kanns det som att alla raknar ner for fullt har! Vi trainees pratar om den sista riktiga festen, balen, avslutningskonferensen, "arsboken" som ska tryckas upp, allt man vill hinna gora innan man aker, etc. Mitt team pratar om allt som maste hinnas med innan folk borjar ga pa semester, och det ar inte lite. Det borjar tunnas ur i koerna till lunchrestaurangen. Var lagenhet borjar forfalla sa smatt; varfor kopa ny glodlampa till en av kokslamporna/putsa badrumsspeglarna/plocka undan drivorna av skor i hallen nar vi anda ska flytta ut snart?

Nej, jag maste saga att jag inte riktigt hanger med. Vad hande med den dar tiden mellan slutet av april och mitten av juni egentligen? Den som snodde den far garna lamna tillbaka den. Jag finns pa 3 Rue Saint Quentin. 

Nu är det slut på fotbollsbloggen och istället återgår vi till styra-upp-EU-bloggen. Eller hur var det nu?

Och imorgon är det alltså midsommar, vilket jag tänker fira genom en heldag med team-building med mitt team. Klockan kvart över åtta måsta jag infinna mig hos min chef imorgon bitti, och sedan pågår eländet till klockan sex på kvällen. Därefter ska vi ta oss tillbaka i kvällstrafiken, så i bästa fall är jag hemma igen vid sju. Ja, det är ju i alla fall ett nytt sätt för mig att fira midsommar. Jag tycker att alla midsommaraftnar flyter ihop till en enda röra av sill och grill och mobb mot vegetarianen som grillar egna biffar på ett litet hörn, så det kanske är lika bra att jag provar något nytt i år. Ja, jag försöker att se det så, men inombords gråter jag förstås. Det enda som kommer att vara sig likt är förmodligen vädret. Regn har utlovats i Bryssel imorgon och under övriga helgen. Och det är ju i sin tur helt i linje med att T kommer hit. Sist han var här var det ju snö och hagel. Och när E var här förrförra helgen regnade det i flera dagar. Besök i Bryssel innebär helt enkelt skitväder, men det har jag för länge sedan förlikat mig med.

Nu ska jag reflektera lite över min roll i teamet och hur jag tycker att vi ska kommunicera. Undrar om jag borde ta upp det där med att de är så hårda och direkta i sina mail? Jag kanske kan komma med några förslag på milda svenska formuleringar i stil med "alltså bara om du har tid, jag förstår att det är mycket nu, men skulle du ha möjlighet vore det förstås jättebra om du kunde göra det här, du kan väl se hur det känns?" som vi kan börja använda i vår kommunikation. En gradvis försvenskning av teamet under min resterande tid - jag gillar tanken!

Så lyder vår, något generaliserande, uppmaning efter att ha upplevt ett litet drama här på 3 Rue Saint Quentin i söndagskväll. En av mina sambos fick en allergisk reaktion av skaldjur och började få svårt att andas. Vi ringde 112 för att få en ambulans hitskickad. Efter ca tio minuter kom det hjälp, i form av brandmän. Jo, tydligen kan man få brandmän med någon slags sjukvårdsutbildning ibland. Var eller om de hade fått den utbildningen är vi dock inte säkra på. De tittade sig lite omkring och frågade sävligt hur det var med henne. "Svårt att andas säger du. Hm... ja, då är det bäst att vi tar dig till sjukhuset. Min kusin är väldigt allergisk mot nötter och han måste få vård jättesnabbt om han skulle råka äta nötter, annars är det kört".  Eh..... ok. Väl nere i ambulansen lyckades de inte stänga ambulansdörren där bak. "He he, det här är ju inte så professionellt", sa en av brandmännen. Det tog några minuter för dem att stänga dörren, så det var ju tur att det inte var brandmannens nötallergiska kusin som väntade inne i ambulansen.

Väl på sjukhuset fick de vänta ett bra tag på att det kom en läkare. Min sambo undrade om hon behövde ta något kortison. "Jag vet inte, tycker du att du behöver det?" frågade läkaren. Hon förklarade att hon inte ville ta något i onödan utan att hon helt enkelt undrade om hon behövde ta något. "Det beror på vad du vill; vill du ha det så ger vi dig det, vill du inte ha det så ger vi dig inte det". De tittade också på hennes europeiska sjukvårdskort och undrade vad det var. Det fanns med andra ord en viss avsaknad av professionalism genom hela resan. Den här gången slutade det bra, men det känns inte helt stabilt. Planen är därför att: 1. det inte får hända något liknande igen, och 2. att vi i så fall tar en taxi.

I lördags kväll kom åter temat mikrokosmos upp, och jag kände att det var hög tid att skriva det där blogginlägget jag har reflekterat över så länge. Ända sedan min första dag i Bryssel har folk omkring mig pratat om det mikrokosmos som finns här. I drygt tre månader har jag nu observerat, funderat över och diskuterat detta fenomen. Vad innebär det? I korta ordalag innebär det att jag inte känner en enda belgare, och inte vet något om landet jag bor i och dess kultur. Aldrig någonsin har jag bott någonstans och interagerat så lite med lokalbefolkningen. Men Bryssel är annorlunda från alla andra städer jag har bott i; här kan du leva i din lilla bubbla där det mesta kretsar kring EU och där du bara umgås med annan inflyttad arbetskraft.

Många utlänningar här arbetar förstås på någon av EU:s institutioner, och de som inte gör det jobbar förmodligen på någon representation, antingen en nationell sådan eller en regional. Eller så är du lobbyist, eller kanske konsult inom EU-området. EU har helt klart en dominerande roll på arbetsmarknaden, men även på en del andra områden. Bryssel har blivit en avsevärt dyrare stad att bo i de senaste 15-20 åren. Jag tycker inte att det är särskilt dyrt här jämfört med Sverige eller jämfört med London och Paris, men visst har eurokrat-lönerna haft effekt på prisläget här, kanske framför allt på bostäder. Detta är säkert en bidragande orsak till att lokalbefolkningen hyser ett stort ogillande för just eurokrater. Deras höga löner i kombination med ryktet att de inte jobbar särskilt hårt bidrar knappast till en positiv inställning. Byggnaden där jag har mitt kontor ligger mitt i St. Josse, ett område med väldigt hög arbetslöshet och förmodligen en del andra sociala problem som en följd av det. Första dagen på kontoret påpekade HRM-chefen just detta, och uppmanade oss att inte avskärma oss från samhället runt omkring. Jag hade därför ambitioner i början att verkligen försöka bekanta mig med några belgare, men jag har inte lyckats eftersom våra vägar så sällan korsas. 

När jag var på en födelsedagsfest för ett par veckor sedan kände jag just ingen annan än ett av de två födelsedagsbarnen, så jag var nyfiken på vad jag skulle träffa för människor under kvällen. Födelsedagsbarnet är en eurokrat, och bland gästerna träffade jag bland annat: en tjej från mitt team på kontoret, en person från Exportrådet, en finsk lobbyist som jag träffade första helgen här i Bryssel och en svensk praktikant från parlamentet. Man skulle kunna slå ihop händerna och utbrista i ett: "världen är verkligen liten", men istället lyfter man lite på ögonbrynet och konstaterar torrt att: "världen är liten här i Bryssel". För det är en jäkla skillnad, som ni kanske börjar förstå.

Jag har väldigt blandade känslor inför att vara en del av den här bubblan. Det är en dynamisk miljö och en intressant arbetsmarknad, jag träffar spännande människor med olika bakgrund och jag roar mig duktigt på afterworken på Place Lux. Kort och gott har jag det väldigt bra här på många sätt. Å andra sidan tycker jag att det är rätt löjligt att leva i ett separat samhällsskikt och inte veta ett dugg om övriga samhället. Vad är typiskt belgiskt? Jag har inte en aning. Det finns de som säger att det inte finns något typiskt belgiskt; att Belgien inte har någon riktig kultur. Jag tror att det är sant, men bara till viss del. Belgien består av separatistiska valloner och flamländare vilket naturligtvis bidrar till ett lite splittrat intryck av landet. Till största delen tror jag dock att det påståendet har uppstått ur en brist på kunskap om belgarna. De som vill vara ännu elakare säger att belgare är kända för att vara fula och dåliga på serviceyrken. Jag kan varken bekräfta eller dementera ett sådant påstående, återigen för att våra vägar så sällan korsas.

Mina franska sambos spyr ofta galla över belgarna och säger sig vara hatade av lokalbefolkningen här. När jag frågar om inte belgare i Frankrike känner likadant får jag till svar att man i Frankrike är arroganta mot alla, inte mot belgare i synnerhet. Eh ok, det kanske ligger något i det, men att det finns en särskild grannosämja mellan Frankrike och Belgien är jag helt övertygad om. Och eftersom mina franska vänner irriterar sig på och gör sig lustiga över belgarna måste det väl ändå betyda att Belgien har en kultur, något slags gemensamma värden som de står för? Jag har i alla fall tagit den ståndpunkten, och nu återstår bara att definiera vad det är. Jag ska ge mig ut i jakten på den belgiska kulturen! Detta kommer inte att låta sig göras inom den en och en halv månad som återstår av min tid i Bryssel, utan det kommer snarare att vara ett mer långsiktigt mål här i livet. Kanske kan det bli en bok av det? En bok som skulle bli en bästsäljare bland eurokrater här i Bryssel som behöver en snabbkurs. Ja, ni hör ju att jag har stora planer för livet efter DG EAC.

Idag lyckades jag pinsamt nog somna till under en sammankomst med hela DG Education and Culture nar kommissionaren talade. Nar jag vaknade till sag jag dock att fler an jag verkade ha problem att halla sig vakna, inklusive kommissionaren sjalv skulle jag nog saga. Alla ar inte fodda till stora talare, eller hur ska jag uttrycka mig?

Och ikvall ar det fotboll, igen! Jag ska bara ga och prata lite tyska forst, sa ska jag ga och skrika lite pa svenska sedan. Woho!

Nu borjar jag bli lite desperat. Ska nasta avsnitt i Mon stage-serien aldrig fa publiceras? Och ska ni aldrig fa veta hur belgisk akutsjukvard fungerar? For tillfallet lyckas vi overhuvudtaget inte koppla upp oss mot nagot nat hemma, och det ar fortfarande ett stort mysterium varfor blogginlagg inte kan kopieras och klistras over fran mitt USB-minne in i bloggen pa kontoret. Ar det nagon cookie eller annan form av installning? Den som kanner sig mer kompetent an jag pa det omradet far garna kommentera har nedan.

Nu maste jag alltsa tillbringa minst tio timmar om dagen pa kontoret for att hinna jobba samt ta igen mitt surfande som har blivit sa lidande pa senaste. Maila, blogga, lasa nyheter, titta efter jobb, boka biljetter, betala hyran, ALLT gors ju faktiskt pa internet i min varld.

Jag vet att det har borjar likna en fotbollsblogg, men jag kan inte lata bli att skriva lite om det. Matchen mellan Frankrike och Italien ikvall ar namligen en stor grej pa grund av det finns sa manga fransoser och italienare har. Och morgondagens match ar ju saklart ocksa stor, for mig som ar intresserad av hur det gar for Sverige, och for ovriga manniskor som ar intresserade av hur man ser ut i Sverige.

Nej, jobbet kallar.

Det är onsdag och jag är trött och tömd på energi. Tyskan ikväll var riktigt lyckad; jag pratade i alla fall väldigt mycket och det är väl ett gott tecken?!