Ett förtydligande
Att göra en Cissie
Klockan har passerat midnatt och jag ska flyga till Schweiz imorgon (eller idag om jag ska vara helt korrekt). Jag har inte packat ännu. Faktum är att jag inte ens har packat ur väskan sedan jag kom från London. Jag ska bara göra några bankärenden samt kolla flygtiderna en extra gång. Sedan ska jag gå ner och packa ur och in. Förresten, jag måste också lägga in lite ny musik på min Mp3-spelare. Imorgon bitti är planen att jag ska ut och springa innan jag tar bussen till flygplatsen. Jag ska också hinna få en god natts sömn. Min tillvaro tenderar ofta att bli precis såhär, det vill säga inramad av en fullkomligt orealistisk tidsplanering. Häromdagen kom jag faktiskt fram till att det skulle bli mitt svar, om någon någonsin frågade vad det innebär att göra en Cissie.
Nåja, jag tänker inte fokusera hela det här inlägget på mina tillkortakommanden. Det ska bli så kul att komma till Schweiz! Jag ser en helg framför mig i bästa "Sound of Music"-anda, där H och jag vandrar i bergen gnolandes på "Edelweis". På tisdag morgon flyger jag tillbaka, och tanken är att hinna till jobbet i vanlig tid. Det hela bygger på det lite vågade antagandet att allt går som det ska med flyg och bussar. Jag återkommer med rapport efter helgen om hur det blev.
En dag i coola Antwerpen
Antwerpen var hur som helst supertrevligt, helt klart den bästa av dagsutflykterna hittills. Ok, en dag i ett soligt Antwerpen är kanske inte att jämföra med en dag i ett snö-regnigt Brügge, men ändå. Staden är väldigt känd för de många designers den har skolat och för sin avantgardistiska stil. Ok, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag talar om, men jag läste det i min guidebok och jag gillade verkligen staden. Eftersom Antwerpen är något av ett modemecka var shoppingen där strået vassare än i Bryssel, vilket resulterade i att vissa av oss släpade hem ganska många påsar. Själv tappade jag bort mig i en trevånings-secondhand-affär och kom ut därifrån med både en klänning, en kjol, ett skärp och, hoppsan, två par skor. Jag tror att den här secondhand-butiken ganska väl speglar andan hos Antwerpens modeintresserade, för det fanns otroligt mycket snygga, fräscha kläder, en del till och med med prislappen kvar. Jag känner vissa personer som skulle kunna göra sig en bra hacka på att sälja några av de plagg som hänger hemma i garderoben med prislappen kvar. Ja, du vet vem du är.
Och hur mobbad kan man bli för sina klassiska pilotglasögon? Ganska mycket tydligen. Pilotglasögon är den enda form av solglasögon som jag bär. Att C&C bara vågar göra narr av mig! De av er läsare som inte gillar pilotisar - kommentera!
I huvudet på Cecilia Gullberg
Jag tror inte att filmen med det namnet skulle bli någon kassasuccé, för just nu är det väldigt tomt i mitt huvud. Jag har varit på tyskkurs på Place du Luxembourg, och jag börjar mer och mer inse vad nästa språkutmaning ska bli. Jag är ganska petig när det kommer till språk, och vill verkligen behärska ett språk innan jag går på nästa. Därför har jag bestämt mig för att prioritera tyskan framför spanska, italienska, mandarin och alla andra språk jag vill lära mig. Men om jag en vacker dag känner att jag behärskar tyskan, då ska jag nog satsa på att lära mig... switch-språket. Att snabbt kunna byta mellan de språk du kan utan att helt tömma hjärnan, utan att säga några tyska ord när du pratar med dina franska sambos, utan att brista ut i svenska i sällskap av tyskar, utan att famla efter engelska ord men bara hitta den franska motsvarigheten, utan att verka förvirrad. Det är min nästa utmaning. Folk som har varit på kommissionen ett tag verkar hur lätt som helst kunna byta språk. Jag vill också!
Jag - Miss Stage?
Misa undrar om hon kan föreslå mig som kandidat till Miss Stage (stage = praktik på franska). I juni ordnar italienarna en stor fest och där ska Mister och Miss Stage utses. Alltså... jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag tror inte att jag är rätt person för det. Jag skulle hellre kandidera för något nördigare. Några förslag?
Dagen då jag kom till insikt
Idag var jag tillsammans med två personer från mitt team på en mottagning på polska representationen (eller reppen som alla säger här) i Bryssel. Helt plötsligt, under öppningstalet, insåg jag varför alla frågar om jag är från Polen (hände mig senast förra veckan). Öppningstalaren såg nämligen ut som en äldre upplaga av mig. Jag tittade mig omkring i salen och insåg att jag faktiskt ser ut som polskor gör i allmänhet. Det känns skönt att få klarhet i det här måste jag säga. Nu kan jag sluta spjärna emot och propsa på att jag ser "typiskt skandinavisk" ut, för det gör jag uppenbarligen inte. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad som skiljer den polska och den svenska looken åt, men något är det.
Det är dock synd att det inte sträcker sig längre än till utseendet, för just nu hade det ju faktiskt varit ganska fördelaktigt att vara av polsk nationalitet. I det nya EU med 27 medlemsstater ska en himla massa människor från framför allt Bulgarien och Rumänien, men också från exempelvis Polen, Ungern och Slovakien, rekryteras in i institutionerna. Som västeuropé får du vackert vänta tills balansen har infunnit sig.
Nej, nu ska jag sova och ladda inför en dag med flera möten. Imorgon blir det minsann inget representationsmingel, utan bara vanligt hederligt skrivbordsarbete. Det funkar det också.
Varning för lååååångt inlägg, men det finns en snabb-resumé längst ner
För det första skulle jag aldrig ha sagt något om att det inte kunde bli värre, men det visste jag ju förstås. Tågresan dit tog fyra timmar istället för två, och när jag väl kom så långt att jag skulle kliva på bussen ut till Rotherhithe blev jag avslängd av busschauffören eftersom jag inte hade jämna pengar. Jag anlände hos vårt värdpar framåt elvatiden i torsdags kväll och hade förstås missat både middagen och en resumé av de senaste två åren. Nåja, det var ändå mycket lindrigt jämfört med de problem som uppstod vid hemresan. Jag tänker dock inte redogöra för det här och nu, med rädsla för att svärta ner bloggen med alltför många fula ord.
London bjöd först på typiskt brittväder (eller Brysselväder för den delen) med regnskurar och solsken om vartannat, men därefter var det faktiskt sol och riktig värme som gällde för hela slanten. Vi gjorde en blixtvisit vid Buckingham Palace, Westminster Abbey och Hyde Park för att friska upp minnet lite. Vi tillbringade en halvdag i tjusiga Notting Hill och spanade in Portobello market. Vi konstaterade att vaxkabinettet är klart överskattat och gick därför inte dit (händer varje gång jag är i London). Vi spenderade, håll i er nu, max två timmar på Oxford Street. Just precis, ingen shoppinghelg här inte.
Efter en långhelg i en av Europas metropoler har jag just inte köpt så mycket mer än strumpbyxor (det är ju faktiskt nästan ett engångsplagg) och sminkborttagningsservetter. Jag kan inte nog betona att det faktiskt är sant! Inga skor, ingen vansinnesshopping på Top Shop's flaggskeppsbutik, ingenting. Det hela är mycket enkelt, jag bara ställer mig själv frågan varför jag vill betala ungefär 30 % mer för kläder än vad jag skulle göra i Bryssel. En slumpvis utvald trevlig kjol kanske kostar 20 pund. Förmodligen hittar jag något liknande i Bryssel för 20 euro. Enkel matematik och ett mycket effektivt (och moget!) sätt att hålla shoppingen nere och humöret hos ressällskapet uppe.
Vi hann även med att besöka svenska sjömanskyrkan, åtminstone från utsidan. Där bodde jag och B när vi samlade material till vår kandidatuppsats. Ja, det var tider det. Definitivt värt att återupplevas, även om jag inte vågade mig ända in till prästgården den här gången.
God mat (vi försökte hålla oss så långt bort från det brittiska köket som möjligt) blev det en del av, liksom chips med smak av salt och vinäger. Det senare är verkligen ett måste för mig när jag besöker de brittiska öarna.
Hotell Gröndahl tog emot på bästa möjliga sätt och vi kände oss precis som hemma, med undantag för att vi inte fick det trådlösa nätverket att fungera, men det kanske var lika bra. Semester är visst till för att se något annat än datorskärmen. Ja, det finns de som säger det.
Och mest av allt ägnade jag nog helgen åt att jämföra London med Bryssel. Det slog mig gång på gång vilken liten storstad Bryssel är. I London är det i det närmaste nödvändigt att ta tunnelbana för att komma någonstans, medan du i Bryssel knappt hinner sätta dig ner mellan två tunnelbanestopp. I Bryssel går det ganska snabbt att skaffa sig en första översikt av staden och dess möjligheter, medan London känns oändligt. Jag kände mig nästan stressad av den obeslutsamhet som kom över mig. Ska vi åka till Portobello market eller Camden market? Ska vi gå på den här pakistanska restaurangen eller den där andra? Eller ska vi kanske äta mongolisk barbeque? Eller grekiskt? En positiv stress, men ändå.
Är London det vanligaste utomnordiska resmålet för svenskar? Jag har inga fakta, men jag misstänker att det kan vara så. Kanarieöarna i all ära, men under den här helgen tror jag att vi hörde svenska på varenda tunnelbaneresa, på marknaden, vid övergångsställena och på ett antal caféer.
Snabbversionen för er som inte orkar läsa det här massiva inlägget lyder som följer: London var bra. Vaxkabinettet är fortfarande överskattat. Jag var grymt disciplinerad när det kom till shopping. Bryssel är litet.
Äntligen helg!
Om vi bara hade tänkt lite tidigare
Corina 1 st fungerande
Céline 1 st fungerande
AnnSo 1 st icke-fungerande
Jag 0 st
Som ni kanske har sett i ett tidigare inlägg är C och C i sina respektive hemländer. I ca 12 dagar. Bra va?
Så till er som av någon anledning skulle ha råkat skicka en massa kort, presenter och inbjudningar till roliga fester till mig vill jag bara säga: Tack, men jag kommer tyvärr inte åt dem förrän i början av nästa vecka.
Inatt jag drömde
Inatt drömde jag att det var soligt och ca 25 grader här i Bryssel. Jag promenerade omkring i jeans, T-shirt och solglasögon. Vid några tillfällen stannade jag för att äta brunch, ta ett glas vin eller en kopp kaffe på någon av alla uteserveringar som var öppna. Jag vaknade av att regnet smattrade mot rutan och insåg att det hela inte var annat än en dröm. Men när jag kom till kontoret visade Misa foton på oss två drickandes vin på en uteservering, så uppenbarligen har detta hänt i verkligheten, och till och med så sent som igår. Jag kan bara inte tro att det är sant när jag ser hur grått och regnigt Bryssel är idag, men säger hon det så.
Jag tror att varenda människa här har upplevt en slags baksmälla idag efter den ljuvliga helgen. Kontoret var kallare än kallast, jag var trött och grinig, redan innan lunch hade jag hunnit svepa tre koppar kaffe, jag åt palsternackssoppa, en smaklös sallad och några sura ananasbitar till lunch, o.s.v. Idag har jag verkligen inte lyckats plocka fram det bästa ur saker och ting, och det verkade inte som om någon annan gjorde det heller. Det var väldigt dämpat på kontoret. Och ikväll hade vi vår lilla tyskkurs och jag kunde absolut inte prata tyska, utan lyckades smyga in en massa franska istället. Och när tyskkursen var slut övergick vi till engelska och det kunde jag plötsligt inte heller prata. Ok, jag har helt enkelt vaknat på fel sida idag. Jag tänker nu vara lite konstruktiv och gå och lägga mig. Imorgon hoppas jag kunna bjuda på lite muntrare tongångar här på bloggen.
En riktig hemma-toffel + mycket svenska
Efter att ha ätit middag med AnnSo i förrgår gick jag och la mig tidigt, och vaknade tidigt morgonen därpå (ett samband jag kanske skulle försöka lära mig något av). Jag drog på mig min vårjacka för första gången den här säsongen och gav mig ut (fråga mig inte varför jag behöll vinterjackan på ända till i fredags, det är en grej jag gör varje år). Jag promenerade till Gare du Luxembourg för att hämta ut mina London-biljetter, bara för att inse att tåget kommer att gå från Gare du Midi (det finns åtminstone fyra olika tågstationer här i Bryssel, jag är förvirrad!). Jag promenerade då till den rätta stationen och fick mina efterlängtade biljetter. Jag passade på att ta en sväng runt det som kallas för Bryssels Champs Elysées, och det var väl inte så mycket att hänga i granen. Och vartefter jag promenerade var jag tvungen att först ta av mig halsduken, sedan ta av mig vårjackan och slutligen ta på mig mina solglasögon. Dagen i stan avrundades med en tretimmarsfika med en annan svensk praktikant, trevligt!
Idag började jag dagen med en springtur i parken. Sedan mötte jag upp en svensk som, hör och häpna, inte har något med kommissionen att göra utan som jobbar på ett helt vanligt företag här i Bryssel. Vi åt brunch på ett helt fantastiskt ställe som låg i en liten trädgård. Sedan var vi hemma en sväng i hans lägenhet och fastnade i en diskussion med hans lägenhetskompisar om varför svenskar vägrar dricka alkohol på en söndag (det tar faktiskt emot lite för mig, särskilt på dagtid). Därefter var planen att gå och hem och ta det lugnt ett tag, men istället mötte jag upp Misa och tog ett glas svalt vitt vin på en uteservering. Plötsligt kändes det inte så jobbigt att dricka alkohol på dagtid en söndag. Jag vet inte om det var vinet, men sedan gick vi helt spontant och handlade varsitt par skor - mina var knallrosa. Vi hämtade sedan upp några tjejer till och gick och såg "The other Boleyn girl" på bio. Mycket mäktigt kostymdrama, som dock hade vissa drag av såpopera. På det hela taget skulle jag nog rekommendera den ändå.
Så till alla er vars mail jag hade tänkt ägna eftermiddagen åt att svara på - förlåt! Men fint väder är verkligen något alldeles exceptionellt här i Bryssel, så det gäller att njuta fullt ut. Snart går vädret tillbaka till det normala, och då är det jag som sätter mig och mailar.
För att sammanfatta var helgen alltså väldigt lugn och sansad, och jag pratade mer svenska än vad jag har gjort under hela tiden jag har varit här. Jag tror att det gjorde mig gott.
Vi är som ett pusselspel, som passar med varsin del
Efter nästan två månader på 3 Rue Saint Quentin känner jag, Céline, Corina och AnnSo varandras egenheter ganska väl. Vi har mirakulöst nog hittat ett ganska naturligt schema för allas dusch- och sminkvanor inom ramarna för vad varmvattenberedare och spegelutrymmen tillåter. Vi vet när var och en förväntas komma hem från kontoret, vem som går på vilka träningspass under veckan, vem som kommer hem sent på onsdagar, vem som vanligen plockar ur diskmaskinen, vem som har ett skype-samtal runt elvatiden varje kväll, vem som alltid är redo att stämma in i en duett av Abbas "Thank you for the music", etc. Jag tror också att vi har lärt oss att rycka på axlarna åt sådant som vi i början kanske upplevde som lite störande hos varandra (t.ex. att sjunga Abba-hits i badrummet). Det börjar med andra ord bli ett ganska välsmort maskineri det här.
Så sedan Céline åkte hem till Frankrike och Corina till Moldavien nu i veckan känns det mycket märkligt. Diskmaskinen fylls inte på i samma takt. Teet i tekannan räcker mycket längre. Det är inte samma hets att hinna in och ut i badrummet på morgonen. Det finns mer utrymme i kylen. Detta kan verka som positiva aspekter, men det är det faktiskt inte. Jag inser verkligen hur vi alla fyra bidrar till atmosfären här. För att låta riktigt jäkla klyschig skulle jag väl kunna säga att vi alla är varsin pusselbit som var och en behövs för att 3 Rue Saint Quentin ska vara komplett. Och jag är väl inte den som säger nej till att använda en klyscha då och då. Nåja, AnnSo och jag får väl hålla ställningarna här bäst vi kan tills de kommer tillbaka om en och en halv vecka. Jag hoppas innerligt att de kommer att känna likadant när jag försvinner iväg på mina resor i maj, annars jäklar.
Förresten, ni kan väl placera titeln till det här inlägget, eller hur? Någon som minns vilken sång den är hämtad från?
Som om det inte vore nog
Min nya fjantiga last
Ni som känner mig väl vet att lösgodis, särskilt saltlakrits, är min stora last här i livet. Det finns alltid ett bra tillfälle för lösgodis! Tyvärr är de tillfällena inte så många när du befinner dig utanför Skandinavien, så jag har ju varit så illa tvungen att hitta en ny last här i Bryssel. Så vad består min nya last utav? Jo, något så fjantigt som en lite sötare kopia av pepparkakan. Och det värsta är att jag inte fattar hur det gick till. Hade det varit belgiska praliner, ok. Eller kanske chokladöverdragna våfflor, det hade också fallit sig mer naturligt. Men min nya last heter alltså Speculoos och är inget annat än ett kryddigt kex som äts till jul i Belgien och Frankrike. Känns konceptet bekant eller? Under mina två terminer i Frankrike åt jag inte fler sådana är vad jag kunde räkna på ena handens fingrar, så varför denna plötsliga begivenhet?
När vi senast var och storhandlade köpte AnnSo ett enkilospaket med Speculoos, så att vi alltid ska ha några hemma. Och på kontoret har jag en lika Speculoos-beroende person, så när vi turas om att handla snacks till vårt lilla skåp så köper jag ett paket Speculoos, sedan köper Misa ett, o.s.v. Inget annat kommer in i vårt skåp. Jag ser ett "Du är vad du äter"-scenario framför mig där Anna Skipper dukar upp min kroppsvikt i Speculoos för att få mig att förstå att jag kanske borde dra ner lite på dem.
Misa är i alla fall smart nog att köpa förpackningar med mini-förpackningar om två kex inuti. På så vis känner vi var gränsen går för vårt dagsintag. Vad mer kan man göra?
Mitt sanna jag
- Hur är det med dig? Har du gråtit?
Trots att jag la mig tidigare än vanligt igår och gick upp senare än vanligt imorse kändes mina ögon jättesmå och trötta idag. Och imorgon förmiddag har vi ett viktigt möte med folk från andra DG:s, så nu ska jag gå och lägga mig och hoppas på lite snabbreparerande skönhetssömn. Under har ju skett förut.
IEI fördärvade mig
- I love your gypsy look, sa Misa och slog ihop händerna när hon kom till kontoret imorse. Så fantasifull tycker jag väl inte att min klädsel var idag, men visst, på kommissionen kanske en glittrig sjal och två rasslande armband kan anses ganska vågat. Jag tror att jag kan ha blivit helt fördärvad av min tid på IEI, eftersom det var så högt i tak där. Jag behövde liksom aldrig tänka på vad som kunde vara en passande respektive opassande klädsel. Men jag tog faktiskt av mig ett av armbanden när vi skulle ha möte med teamet idag.
Nu har jag i och för sig haft turen att hamna på ett ganska avslappnat DG, så jag har inte riktigt använt alla de kläder som jag tog med mig hit. Kritstrecksrandiga byxorna får nog åka med hem i maj. Rätt åt dem.
Nya vanor
Ett snabbt inlägg innan jag går till kontoret. Ja, här i Bryssel är allt förskjutet med ungefär en timme. Har egentligen inget viktigt att säga (till skillnad från annars) men jag vill bara visa att jag inte är en vanemänniska och att jag faktiskt kan bryta mina rutiner. Ok?
Nu ska jag ge mig ut i soliga (!) Bryssel.
Den usla journalisten
Ikväll är förhoppningsvis sista kvällen på ett tag som jag sitter och tråcklar med grejer som ska in till tidningen. Jag vet inte om jag har varit helt tydlig med det, men jag försöker alltså skriva för trainee-tidningen. Ikväll måste jag skriva en liten presentation av mig själv med tillhörande foto. Igår kämpade jag med en artikel som jag inte ens ville skriva. Dessutom insåg jag att jag är bättre på formell engelska än på lättsam och käck engelska. Puh! Jag borde nog börja läsa mer Cosmopolitan och liknande lektyr på engelska än torra artiklar och läroböcker. Hur ska jag annars kunna skriva för den här tidningen? Jag har ju liksom utsett mig själv till "den som inte kommer att skriva om politik".
