Äntligen ett lugnt och ordnat liv i Bryssel
Efter den sista tidens överdos av dramatik har jag satsat på lite mer ordning i tillvaron. Jag har flyttat in mina grejer i lägenheten. Jag har fyllt köksskåpet och kylen med mat. Jag har öppnat ett privat bankkonto med tillhörande kort (ett kort som fungerar när man ska köpa tunnelbanebiljetter). VISA har inte riktigt fått sitt fäste här ännu. Jag har skaffat ínternetbank. Jag har till och med lagt upp någon form av pensionssparande här i Belgien. Jag har skaffat belgiskt mobilnummer. Corina (hädanefter refererad till som carpet lady) har lagt ut trasmattor lite här och där. Ja, ni hör ju hur rotad jag börjar bli här.
På vår första kväll här i lägenheten lagade vi lite mat och satte oss på rad i vår salong och åt samtidigt som vi kikade ut genom de enorma fönstren. Vi avslutade med te. "Because we're worth it", sa Céline. Har jag sagt att Céline har jobbat på L'Oréal?
Hets, del 2
Morgonen därpå gjorde jag mig i ordning i lugn och ro och gled ner till receptionen för att beställa en taxi till kvart över nio (mötet med mina lägenhetskompisar och hyresvärden var kvart i tio). Det hade blivit alldeles lagom om det hade funnits någon taxi att beställa, men det är tydligen inget man ska förvänta sig i Europas huvudstad. Istället får jag i panik börja leta efter en tunnelbanestation släpandes på mitt bagage i distriktet som gud glömde (billigt hotell). Jag försöker fråga folk på gatan men de vänder sig bort och ignorerar mig. När jag väl hittar till tunnelbanan och ska köpa en biljett (hade säkert fungerat bra utan, men det verkade dumt att åka fast första dagen) så hittar jag inte småpengarna som jag VET att jag fick i växel kvällen innan. Maskinen som tar sedlar är ur funktion. Jag tänker då att jag kan betala mina 1,5 Euro med kort, men kortet fungerar inte heller. Till slut hittar jag mynten och köper en biljett. Väl nere på perrongen har jag inte en aning om vilket håll jag ska åt, och jag är så stressad att jag inte har vett att ta in informationen som står på tavlorna. Alla namn på gator och platser står på både franska och flamländska, och det gör mig ännu mer förvirrad.
På något sätt lyckas jag hamna på rätt linje, och jag lyckas dessutom byta tunnelbana på rätt ställe. Jag kliver av vid hållplats Schuman och möts av EU. Enorma fasader vart jag än vänder blicken. Åt vilket håll ligger Rue Saint Quentin? Jag försöker ringa en av mina lägenhetskompisar för att bekräfta det de vid den tidpunkten redan hade insett, nämligen att jag inte skulle komma i tid till mötet med hyresvärden. Naturligtvis fungerar inte mobilen. Jag småspringer så gott jag kan med 35 kilos bagage hängandes över rygg och axlar. Till slut uppenbarar sig 3 Rue Saint Quentin för mig, men det är absolut ingen där. Svetten lackar och jag känner mig tokstressad och helt förstörd över att inte kunna infinna mig i tid för detta viktiga möte.
Helt plötsligt uppenbarar sig en kille som vill kindpussa mig och ta min enorma ryggsäck. Han guidar mig upp till våning två och voilà - där är ju mina lägenhetskompisar tillsammans med en nevös hyresvärd. Jag är svettig, rufsig i håret, har vilt uppspärrade ögon och är mycket andfådd. Jag slänger ur mig några ursäkter på språket som jag inte behärskar. Kan man få en sämre start? En av tjejerna, Céline, står snygg, prydlig och kontrollerad och ordnar med alla dokument. Jag skriver min signatur sammanlagt 16 gånger (det är sant!) på kontrakten. Sedan bär det av illa kvickt till banken för att öppna kontot till depositionsavgiften.
Jag har vetat om det här mötet i en månads tid, och jag slutade jobbet två dagar tidigare och ställde in diverse trevliga aktiviteter till förmån för det. Hur f-n kunde detta hända?
Med facit i hand
Hets, hets, hets - it's like the story of my life. "Semesterdagar ska användas till resor, inte för att gå hemma och slå dank". Så har det låtit tidigare, men jag är nu beredd att omvärdera det. Som några i min omgivning kanske har märkt har jag de senaste dagarna varit så stressad att jag nästan krupit ur skinnet, och jag ska villigt erkänna att jag nog inte skulle välja samma upplägg igen om jag hade möjlighet. För er som undrar vad upplägget innebär ska jag berätta:
1. Avsluta sitt gamla jobb ena dagen (eller kvällen snarare, typ halv åtta)
2. Påbörja sin resa till nästa jobb dagen därpå (typ tio på förmiddagen)
3. Däremellan hinna packa, ringa runt och säga hejdå till vänner, handla på bokrean, föra över lite dokument från en dator till en annan, fixa fram vidimerade kopior av diverse studiemeriter, m.m.
Jag kan verkligen inte rekommendera detta, för det är helt enkelt inget vinnande koncept. Några dagars semester mellan punkt ett och två behövs faktiskt.
För mina IEI-kollegors del kan jag berätta att jag fällde tårar till middagen igår efter att ha varit runt och sagt hejdå och slutligen lämnat nyckeln, dragit igen dörren och gått. Jag saknar er redan!
Så hur gick det? Jag rationaliserade bort bokrea, viktiga dokument och vänner, och hetspackade till kl. ett i natt. Steg ett i packandet gick jättebra; det var ju bara att ta fram alla skjortor, finbyxor (eller får man säga fulbyxor?) och trevliga scarves som jag hittade i gömmorna. Problem uppstod i steg två när bara hälften av detta gick ner i väskorna. Problemet stavades morgonrock. Den tar verkligen plats, men oj vad jag ska använda den.
För er som undrar om inte skor utgjorde en stor del av min packning vill jag bara säga att jag var väldigt restriktiv på den punkten.
Nu återstår bara att se hur mycket jag glömde. Håller tummarna inför mötet med hyresvärden, banken och lägenhetskompisarna imorgon. Tänk om jag har glömt något superviktigt dokument som sätter stopp för hela processen? Fortsättning följer här i bloggen.
Mitt första inlägg, woho!
Så vad kommer min blogg att handla om? Ja, det är knappast en modeblogg där jag kommer att visa dagens outfit. Det faller ju inte bara på det faktum att jag varken har en digitalkamera eller en modern mobil i min ägo, utan också på min bristande känsla för mode. Det sistnämnda tror jag flera i min omgivning kan intyga efter att ha sett mig köpa en Arja Saijonmaa-kjol och ett par MacGyver-jeans på en och samma dag.
Inte heller tänker jag göra anspråk på att komma med en massa kloka tankar och analyser av världsekonomin. Det gör andra så bra.
Jag tänker mig snarare lite opretentiösa tankar om livet som byråkrat på EU-kommissionens DG EAC (Generaldirektorat för utbildning och kultur) där jag ska framlida mina dagar i fem månader framöver. Exakt hur byråkratiskt är EU? Är de så maktgalna på kommissionen som folk säger? Har Friskis&Svettis samma koreografi även utanför Sverige? Hur många dagar kan man äta pommes frites med majonäs till lunch innan man tröttnar? Detta och mycket annat kommer ni att få svar på här i bloggen.
