The Muscles in Brussels

Jag är inte helt på det klara med hur jag ska lägga upp min halvtidsutvärdering, men jag känner starkt för att börja med själva jobbet. Det är ju trots allt där jag tillbringar 37,5 timme i veckan och det är ju för min professionella utveckling som jag är här. Jag vet att det inte alltid verkar så i bloggen, men så är det faktiskt.

Jag är alltså i ett slags projekt-team som ligger under DG Education and Culture, och som ska förbereda uppstarten av EIT. Däri ingår verkligen allt! Jag vet inte hur mycket jag kan gå in i allt i detalj p.g.a. viss sekretess, men jag kan i alla fall säga så mycket som att uppgifterna är kul och varierande. Än så länge har jag varken kokat kaffe eller kopierat papper. Det tjänar inte heller så mycket till att gå in på mina arbetsuppgifter eftersom jag under de första en och en halv månaderna själv inte fattade vad jag gjorde. Det behövs liksom lite bakgrundsinformation, men jag lovar att jag ska berätta mer för den som är intresserad.

Av minst lika stor vikt som arbetsuppgifterna är den interkulturella dimensionen. Att komma in i nya arbetsuppgifter kan vara nog så slitsamt, men att dessutom göra det i en superinternationell miljö med alla möjligheter till missförstånd är ännu tyngre. Kultur- och språkbarriärer ska inte underskattas, det lärde jag mig redan på Sprek (Staffan, läser du det här?), men här förstår jag VERKLIGEN vad det innebär i praktiken. Mitt team är litet och består av en spanjorska, en grekiska, en fransman, en britt, en tyska, tre belgare och så jag då. Två av dessa är sekreterare och snart ska vi få in ytterligare en.

Jag skrattar högt för mig själv varje gång jag tänker på det och jämför det med ämnesavdelningarna på IEI. En gång blev jag uppringd av en av sekreterarna som beordrade mig att komma till chefens rum för att diskutera en grej jag och min handledare hade skrivit. Många mail från vår chef går via sekreterarna. Det är sekreterarna som håller reda på vad alla gör. Jag tycker att det är typiskt osvenskt, och om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur jag ska kommunicera med min chef på lämpligaste sätt. Hon är oerhört vänlig och trevlig, men det passar sig verkligen inte att bara glida förbi hennes rum och fråga om något. Jag bör nog allvarligt talat boka tid hos sekreteraren för vad det nu är jag vill avhandla.

Den person som jag har mest kontakt med är min handledare. Handledare är ett ganska roligt ord. Det inser jag nu när jag skriver ut det. Skulle jag översätta det från engelska och franska skulle det väl bli rådgivare, men så säger vi ju inte på svenska. Så hur är personen som ska leda mig i handen under fem månader?

Ja, hon är grekiska till att börja med. Och jag var lite rädd för henne i början, och är nog det fortfarande, men inte så att det stör. När jag träffade henne första gången lämnade hon mig med en hög papper att läsa en fredagseftermiddag. Sedan kom hon aldrig tillbaka. Ingen önskan om trevlig helg. Ingen fråga om hur det gick. Jag hade ingen aning om vilken tid jag skulle infinna mig på kontoret på måndagen, eftersom vi inte hade hunnit prata om det. Det där med trevlig helg kom jag över ganska snabbt när mina sambos talade om för mig att det inte fungerar så i Europa. Det är uppenbarligen mycket vanligare i Sverige att ens överordnade öppet visar lite omtanke.

Sedan var det ju det här med mailen också. Mail i stil med:

Cecilia,

A document for you to read.

(hennes namn)

Jag undrade vad jag hade gjort för att hon skulle tycka så illa om mig, men nu har jag kommit över det också. Vi har olika kulturer helt enkelt, och nu har jag anpassat mig till hennes. Jag skriver lika korta mail tillbaka, och det känns inte konstigt längre. Jag har diskuterat det med Misa som bekräftat för mig att tonen i mail är ganska kort på kontinenten.

När min handledare kommer in på kontoret hälsar hon och frågar hur det är, och så fort jag har svarat "tack, bra" så säger hon typ "Ok, Cecilia, this is what I want you to do". Jag hinner inte ens fråga hur det är med henne.
 
Jag har ju även hunnit se/höra om andra handledare. Misa missar de berikande kulturskillnaderna eftersom hon har italiensk handledare. De kommer superbra överens, åt lunch tillsammans en helg och till Misas födelsedagsparty lånade handledaren ut några stolar som hon naturligtvis körde hem till henne. Sedan finns också handledartypen som får Meryl Streep's rollfigur i "Djävulen bär Prada" att framstå som ett lamm. Lyckligtvis finns hon inte i vårt DG, dock i samma byggnad.

Det här med att dua och nia folk är faktiskt inte så strikt som jag trodde. Jag gjorde mig som bekant till i början, men nu är jag så fräck att jag till och med duar vår franska, seniora, nationella expert. Om alla andra i teamet gör det borde det vara fritt fram för mig också tycker jag. Och nu är ju skadan redan skedd.

Mötena är extremt fokuserade och uppstyrda. Inga utsvävningar här inte, utan vår chef betar effektivt av agendan och så fort diskussionen börjar gå lite utanför fokus så styr hon tillbaka den med fast hand. Inga kanske och eventuellt och "om du har möjlighet" och annat lull-lull, utan generellt mycket rakare kommunikation om vad som är bra och mindre bra och vem som måste göra vad, NU. Tyvärr är det så att det mest i vårt team ska göras NU, eller ja, helst igår. Mina kollegor hoppar från prioritet till prioritet och jag måste säga att jag är fantastiskt imponerad av var och ens effektivitet och kompetens. Ofta kallar vår chef till möte med mindre än en timmes varsel, häromdagen till och med med 15 minuters varsel. Tempot är med andra ord ganska högt i mitt team. Just det här med tempot har förstås inget med kulturen att göra, men jag vill ändå nämna det då jag tycker att det präglar tillvaron på kontoret ganska mycket.

Fika- och lunch i glada gäng existerar inte riktigt här, vilket jag skrivit om redan tidigare. Jag har inga bevis, men jag tror att en macka framför datorn är en vanligare lunch här än i Sverige. Å andra sidan ser jag ibland affärsmän och eurokrater sittandes på en lunchrestaurang med ett glas vin i handen. Vin säljs för övrigt som måltidsdryck i vår personalrestaurang.

Allt detta handlar naturligtvis inte bara om kulturskillnader, utan också om personlighet, och det tycker jag är viktigt att påpeka.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här. Det jag vill säga är i alla fall att jag märker av de berömda kulturskillnaderna jag läste om på Sprek. Det är viktigt att vara smidig, förstående och anpassningsbar. Å andra sidan är hela miljön så otroligt multinationell och uppblandad så att skillnader till viss del suddas ut och istället ersätts av en slags gemensam ingenmanslandskultur. Helt klart är i alla fall att jag tycker att det mesta på kontoret är väldigt annorlunda mot mina tidigare arbetsplatser. Jag är lite nyfiken på hur många år som skulle krävas i den här miljön för att jag skulle sluta tycka att det var annorlunda. Kan jag någonsin släppa mitt svenska arv?