Efter torsdag kommer lördag, väl?
Nej, nu tycker jag faktiskt att det får vara helg snart. Det har varit en hård vecka, framför allt av den anledningen att jag har varit förkyld och hostig av och till och därför har fått för lite sömn. Jag är liksom i dåligt skick redan när jag kommer till kontoret. Dessutom är det svinkallt där på förmiddagen, vilket får mig att känna mig än mer miserabel. På eftermiddagen däremot slår det om till 27 grader inne på kontoret, och då sitter jag istället med rödrosiga kinder och känner mig sömnig. Jag dricker ca tre muggar beskt pulverkaffe varje dag; för att hålla mig varm på förmiddagen och för att hålla mig vaken på eftermiddagen.
Idag på eftermiddagen önskade jag inget hellre än att det skulle vara fredag men ingen tycktes höra min önskning. Istället blev hela teamet inkallat med kort varsel för att diskutera ett dokument som ska skickas iväg imorgon. Jag kan ju säga att på kommissionen kan möten börja vid femtiden, vilket det såklart gjorde idag. Och istället för en timme, som vi brukar hålla mötena till, så blev det två timmar. På franska. Behöver jag säga att jag är helt slut?
Jag sitter nu här hemma och äter parmesan och dricker te (eh, ursäkta alla italienare, jag vet att er ost inte är menad att kombineras med ananas-te), och laddar om. Jag försöker hitta inspiration till en artikel, men den vägrar infinna sig. Nu kom C hem och berättade om hur aerobicsinstruktören på vårt lokala gym nyss raggade upp henne. Det var en riktigt bra historia! En dag kanske jag återberättar den här på bloggen.
Ohhhh, du store parmesanmänniska!!!
Tack får jag väl lov att säga! Jag gör mitt allra bästa för att leva upp till det som står på insidan av min studentmössa.
