An inconvenient truth
Jag känner mig så himla vuxen och mogen här i Bryssel. Jag befarar faktiskt att jag har dubblat min mentala ålder under den här månaden jag har varit här. Jag lever ett lugnt och ordnat liv i ett städat område. På morgonen plockar vi ur diskmaskinen. På söndagar hjälps vi åt att skura badrummen, städa köket och dammsuga den enorma salongen. Lördagskvällarna har hittills mestadels ägnats åt lugnare middagstillställningar. När vi går ut tar vi typ två öl. Vi tar alltid taxi hem. Det senaste beror i och för sig enbart på att tunnelbanan slutar gå så jäkla tidigt, men ändå. Det ligger alltid en doft av nytvättade kläder över lägenheten. Istället för att boka in en massa aktiviteter varje helg väljer jag att knappt boka in något alls, så att jag ska kunna ha tid över för att träna, pyssla i lägenheten och flanera på stadens gator. Jag har ett belgiskt sparkonto.
Jag vill minnas att jag vid tidigare utlandsvistelser har levt lite vildare. Ska det vara så? Har jag blivit gammal? Eller blir Bryssel inte mer spännande än så här? Obs! Detta är retoriska frågor. Bemöda er inte med att ge mig den obekväma sanningen.
