The Muscles in Brussels

*Jag är medveten om felaktigheten i att använda ordet bra här. Det ska förstås bara väl, men det här uttrycket går ca tio år tillbaka i tiden och är lokalt accepterat.

Förra veckan ringde C upp mig på kontoret och undrade exalterat om jag ville följa med henne till Paris den här helgen och bo hos en vän till familjen. Vännen råkar bo i närheten av St Michael, så jag sa med min lite lätt ironiska ton att det väl lät som en anständig helg. Alltså... jag måste verkligen sluta använda ironi, för det finns inte en människa här som förstår det. C utbrast i "Det är ju St Michael, det är ju hur bra som helst. Vadå anständig? Det är mer än så." Detta är utrett nu, och jag och C ska spendera en romantisk weekend tillsammans i Paris. Vi ska promenera längs med Seine, dricka cocktails i latinkvarteren och vad var det mer vi sa att vi skulle göra? Ja just det, sommarrean i Paris drog visst igång den här veckan... Rapport kommer förhoppningsvis på måndag.

Förresten så kan jag bara inte låta bli att länka till en Paris-favorit. Den är särskilt tillägnad dig Elin, men jag tycker för allt i världen att ni alla ska lyssna på den. Jag tror bestämt att personen som gjorde den här låten var en naiv turist. Vem kan annars ha en så drömsk bild av Paris? Den senaste veckan har ett flertal parisbor här klivit fram och sagt att Paris inte går att leva i i det långa loppet, utan att Bryssel är så mycket trevligare. Själv är jag ganska såld på Paris, just eftersom jag inte är annat än en dum turist där. Vi får se om jag är av en annan åsikt efter denna min tredje helg där.

Ja, jag tog mig samman och stack ut och sprang igår. Den här gången sprang jag i första halvlek istället för i andra och hann lagom tillbaka till dramatiken. Det roliga här i Bryssel är att oavsett vilka lag som spelar kan man alltid höra och se supporters. Vi hade några fönster öppna så vi hade i princip kunnat följa matchen genom att lyssna på rop och skrik från de närliggande pubarna. Oavsett om Tyskland gör mål, Sverige får en frispark, Frankrike spelar ut sig, Ryssland får ett gult kort eller en italienare filmar, så hörs det väldigt väl. Igår kväll vajade tyska flaggor här i kvarteret, samtidigt som fulla tysksupporters sprang omkring och skrek ut sin glädje över resultatet. Det är multikulturella Bryssel det. Charmigt, eller?

Gah, just nu kanns det som att alla raknar ner for fullt har! Vi trainees pratar om den sista riktiga festen, balen, avslutningskonferensen, "arsboken" som ska tryckas upp, allt man vill hinna gora innan man aker, etc. Mitt team pratar om allt som maste hinnas med innan folk borjar ga pa semester, och det ar inte lite. Det borjar tunnas ur i koerna till lunchrestaurangen. Var lagenhet borjar forfalla sa smatt; varfor kopa ny glodlampa till en av kokslamporna/putsa badrumsspeglarna/plocka undan drivorna av skor i hallen nar vi anda ska flytta ut snart?

Nej, jag maste saga att jag inte riktigt hanger med. Vad hande med den dar tiden mellan slutet av april och mitten av juni egentligen? Den som snodde den far garna lamna tillbaka den. Jag finns pa 3 Rue Saint Quentin. 

Nu är det slut på fotbollsbloggen och istället återgår vi till styra-upp-EU-bloggen. Eller hur var det nu?

Och imorgon är det alltså midsommar, vilket jag tänker fira genom en heldag med team-building med mitt team. Klockan kvart över åtta måsta jag infinna mig hos min chef imorgon bitti, och sedan pågår eländet till klockan sex på kvällen. Därefter ska vi ta oss tillbaka i kvällstrafiken, så i bästa fall är jag hemma igen vid sju. Ja, det är ju i alla fall ett nytt sätt för mig att fira midsommar. Jag tycker att alla midsommaraftnar flyter ihop till en enda röra av sill och grill och mobb mot vegetarianen som grillar egna biffar på ett litet hörn, så det kanske är lika bra att jag provar något nytt i år. Ja, jag försöker att se det så, men inombords gråter jag förstås. Det enda som kommer att vara sig likt är förmodligen vädret. Regn har utlovats i Bryssel imorgon och under övriga helgen. Och det är ju i sin tur helt i linje med att T kommer hit. Sist han var här var det ju snö och hagel. Och när E var här förrförra helgen regnade det i flera dagar. Besök i Bryssel innebär helt enkelt skitväder, men det har jag för länge sedan förlikat mig med.

Nu ska jag reflektera lite över min roll i teamet och hur jag tycker att vi ska kommunicera. Undrar om jag borde ta upp det där med att de är så hårda och direkta i sina mail? Jag kanske kan komma med några förslag på milda svenska formuleringar i stil med "alltså bara om du har tid, jag förstår att det är mycket nu, men skulle du ha möjlighet vore det förstås jättebra om du kunde göra det här, du kan väl se hur det känns?" som vi kan börja använda i vår kommunikation. En gradvis försvenskning av teamet under min resterande tid - jag gillar tanken!

Så lyder vår, något generaliserande, uppmaning efter att ha upplevt ett litet drama här på 3 Rue Saint Quentin i söndagskväll. En av mina sambos fick en allergisk reaktion av skaldjur och började få svårt att andas. Vi ringde 112 för att få en ambulans hitskickad. Efter ca tio minuter kom det hjälp, i form av brandmän. Jo, tydligen kan man få brandmän med någon slags sjukvårdsutbildning ibland. Var eller om de hade fått den utbildningen är vi dock inte säkra på. De tittade sig lite omkring och frågade sävligt hur det var med henne. "Svårt att andas säger du. Hm... ja, då är det bäst att vi tar dig till sjukhuset. Min kusin är väldigt allergisk mot nötter och han måste få vård jättesnabbt om han skulle råka äta nötter, annars är det kört".  Eh..... ok. Väl nere i ambulansen lyckades de inte stänga ambulansdörren där bak. "He he, det här är ju inte så professionellt", sa en av brandmännen. Det tog några minuter för dem att stänga dörren, så det var ju tur att det inte var brandmannens nötallergiska kusin som väntade inne i ambulansen.

Väl på sjukhuset fick de vänta ett bra tag på att det kom en läkare. Min sambo undrade om hon behövde ta något kortison. "Jag vet inte, tycker du att du behöver det?" frågade läkaren. Hon förklarade att hon inte ville ta något i onödan utan att hon helt enkelt undrade om hon behövde ta något. "Det beror på vad du vill; vill du ha det så ger vi dig det, vill du inte ha det så ger vi dig inte det". De tittade också på hennes europeiska sjukvårdskort och undrade vad det var. Det fanns med andra ord en viss avsaknad av professionalism genom hela resan. Den här gången slutade det bra, men det känns inte helt stabilt. Planen är därför att: 1. det inte får hända något liknande igen, och 2. att vi i så fall tar en taxi.

I lördags kväll kom åter temat mikrokosmos upp, och jag kände att det var hög tid att skriva det där blogginlägget jag har reflekterat över så länge. Ända sedan min första dag i Bryssel har folk omkring mig pratat om det mikrokosmos som finns här. I drygt tre månader har jag nu observerat, funderat över och diskuterat detta fenomen. Vad innebär det? I korta ordalag innebär det att jag inte känner en enda belgare, och inte vet något om landet jag bor i och dess kultur. Aldrig någonsin har jag bott någonstans och interagerat så lite med lokalbefolkningen. Men Bryssel är annorlunda från alla andra städer jag har bott i; här kan du leva i din lilla bubbla där det mesta kretsar kring EU och där du bara umgås med annan inflyttad arbetskraft.

Många utlänningar här arbetar förstås på någon av EU:s institutioner, och de som inte gör det jobbar förmodligen på någon representation, antingen en nationell sådan eller en regional. Eller så är du lobbyist, eller kanske konsult inom EU-området. EU har helt klart en dominerande roll på arbetsmarknaden, men även på en del andra områden. Bryssel har blivit en avsevärt dyrare stad att bo i de senaste 15-20 åren. Jag tycker inte att det är särskilt dyrt här jämfört med Sverige eller jämfört med London och Paris, men visst har eurokrat-lönerna haft effekt på prisläget här, kanske framför allt på bostäder. Detta är säkert en bidragande orsak till att lokalbefolkningen hyser ett stort ogillande för just eurokrater. Deras höga löner i kombination med ryktet att de inte jobbar särskilt hårt bidrar knappast till en positiv inställning. Byggnaden där jag har mitt kontor ligger mitt i St. Josse, ett område med väldigt hög arbetslöshet och förmodligen en del andra sociala problem som en följd av det. Första dagen på kontoret påpekade HRM-chefen just detta, och uppmanade oss att inte avskärma oss från samhället runt omkring. Jag hade därför ambitioner i början att verkligen försöka bekanta mig med några belgare, men jag har inte lyckats eftersom våra vägar så sällan korsas. 

När jag var på en födelsedagsfest för ett par veckor sedan kände jag just ingen annan än ett av de två födelsedagsbarnen, så jag var nyfiken på vad jag skulle träffa för människor under kvällen. Födelsedagsbarnet är en eurokrat, och bland gästerna träffade jag bland annat: en tjej från mitt team på kontoret, en person från Exportrådet, en finsk lobbyist som jag träffade första helgen här i Bryssel och en svensk praktikant från parlamentet. Man skulle kunna slå ihop händerna och utbrista i ett: "världen är verkligen liten", men istället lyfter man lite på ögonbrynet och konstaterar torrt att: "världen är liten här i Bryssel". För det är en jäkla skillnad, som ni kanske börjar förstå.

Jag har väldigt blandade känslor inför att vara en del av den här bubblan. Det är en dynamisk miljö och en intressant arbetsmarknad, jag träffar spännande människor med olika bakgrund och jag roar mig duktigt på afterworken på Place Lux. Kort och gott har jag det väldigt bra här på många sätt. Å andra sidan tycker jag att det är rätt löjligt att leva i ett separat samhällsskikt och inte veta ett dugg om övriga samhället. Vad är typiskt belgiskt? Jag har inte en aning. Det finns de som säger att det inte finns något typiskt belgiskt; att Belgien inte har någon riktig kultur. Jag tror att det är sant, men bara till viss del. Belgien består av separatistiska valloner och flamländare vilket naturligtvis bidrar till ett lite splittrat intryck av landet. Till största delen tror jag dock att det påståendet har uppstått ur en brist på kunskap om belgarna. De som vill vara ännu elakare säger att belgare är kända för att vara fula och dåliga på serviceyrken. Jag kan varken bekräfta eller dementera ett sådant påstående, återigen för att våra vägar så sällan korsas.

Mina franska sambos spyr ofta galla över belgarna och säger sig vara hatade av lokalbefolkningen här. När jag frågar om inte belgare i Frankrike känner likadant får jag till svar att man i Frankrike är arroganta mot alla, inte mot belgare i synnerhet. Eh ok, det kanske ligger något i det, men att det finns en särskild grannosämja mellan Frankrike och Belgien är jag helt övertygad om. Och eftersom mina franska vänner irriterar sig på och gör sig lustiga över belgarna måste det väl ändå betyda att Belgien har en kultur, något slags gemensamma värden som de står för? Jag har i alla fall tagit den ståndpunkten, och nu återstår bara att definiera vad det är. Jag ska ge mig ut i jakten på den belgiska kulturen! Detta kommer inte att låta sig göras inom den en och en halv månad som återstår av min tid i Bryssel, utan det kommer snarare att vara ett mer långsiktigt mål här i livet. Kanske kan det bli en bok av det? En bok som skulle bli en bästsäljare bland eurokrater här i Bryssel som behöver en snabbkurs. Ja, ni hör ju att jag har stora planer för livet efter DG EAC.

Idag lyckades jag pinsamt nog somna till under en sammankomst med hela DG Education and Culture nar kommissionaren talade. Nar jag vaknade till sag jag dock att fler an jag verkade ha problem att halla sig vakna, inklusive kommissionaren sjalv skulle jag nog saga. Alla ar inte fodda till stora talare, eller hur ska jag uttrycka mig?

Och ikvall ar det fotboll, igen! Jag ska bara ga och prata lite tyska forst, sa ska jag ga och skrika lite pa svenska sedan. Woho!

Nu borjar jag bli lite desperat. Ska nasta avsnitt i Mon stage-serien aldrig fa publiceras? Och ska ni aldrig fa veta hur belgisk akutsjukvard fungerar? For tillfallet lyckas vi overhuvudtaget inte koppla upp oss mot nagot nat hemma, och det ar fortfarande ett stort mysterium varfor blogginlagg inte kan kopieras och klistras over fran mitt USB-minne in i bloggen pa kontoret. Ar det nagon cookie eller annan form av installning? Den som kanner sig mer kompetent an jag pa det omradet far garna kommentera har nedan.

Nu maste jag alltsa tillbringa minst tio timmar om dagen pa kontoret for att hinna jobba samt ta igen mitt surfande som har blivit sa lidande pa senaste. Maila, blogga, lasa nyheter, titta efter jobb, boka biljetter, betala hyran, ALLT gors ju faktiskt pa internet i min varld.

Jag vet att det har borjar likna en fotbollsblogg, men jag kan inte lata bli att skriva lite om det. Matchen mellan Frankrike och Italien ikvall ar namligen en stor grej pa grund av det finns sa manga fransoser och italienare har. Och morgondagens match ar ju saklart ocksa stor, for mig som ar intresserad av hur det gar for Sverige, och for ovriga manniskor som ar intresserade av hur man ser ut i Sverige.

Nej, jobbet kallar.

Det är onsdag och jag är trött och tömd på energi. Tyskan ikväll var riktigt lyckad; jag pratade i alla fall väldigt mycket och det är väl ett gott tecken?!

Ja, i helgen var alltså E här på besök och jag passade på att ta ett par dagar ledigt. Vi har hunnit med Antwerpen, en spansk festival, en italiensk fest, "Sex and the City"-filmen, öppet hus på EU-institutionerna, shopping, pommes frites, uteserveringar och mycket mycket mer. Snygg-Elin blev förstås omåttligt populär här i Bryssel. Vart vi än gick så skulle folk prata med oss, eller i alla fall irritera oss genom att ropa och vissla efter oss, eller ja, efter Elin i alla fall.

När jag kom tillbaka till Bryssel förra veckan skickade jag genast ut ett mail till mitt team med uppmaningen att komma och smaka ur min burk med "Turkisk peppar", om de vågade. Först ut var en av sekreterarna. Ungefär såhär lät det:

- Åh, det är salt... hm, jag vet inte om jag kan äta upp hela den här. Oh, det är starkt också. Nja alltså...

Detta spred sig snabbt, för den andra sekreteraren vägrade komma och smaka. Därefter kom tyskan i vårt team. Hon sa:

- Alltså, jag gillar ju inte lakrits. Hm... ok, det är inte så illa faktiskt.

En minut senare skickade hon ett anklagande mail för att jag "inte hade talat om att det blev värre inuti".

Sedan kom fransmannen. Jag ville inte göra honom upprörd, så jag betonade verkligen att det här var något alldeles speciellt. Han åt och försvann illa kvickt.

Sedan fick jag ett mail från britten som tackade så mycket för erbjudandet och ursäktade att han ännu inte hade provat. Det var ju så mycket att göra på jobbet nu.

Igår hade en av belgiskorna bestämt sig för att smaka, och hon svarade uppriktigt att hon inte alls tyckte om dem.

Min chef och min handledare har totalt ignorerat mitt erbjudande.

Misa har provat och hon sa att hon verkligen gillade dem. Hon tackar dock alltid nej när jag erbjuder henne en ny.

Idag fick en irländsk kompis från våning 30 prova. Hon sa att hon tyckte det var helt ok. När hon hade gått skickade jag ett mail och frågade om hon någonsin hann komma till det starka peppriga mittpartiet eller om hon hann spotta ut den. Hon svarade med att undra om det fanns kameror i hissen.

Corina hatar dem. AnnSo ogillar dem. Céline säger att hon tycker om dem, men jag är inte helt övertygad.

Den enda som verkligen tycks uppskatta Turkisk peppar ända från hjärtat här (förutom jag) är Misas italienska handledare. Hon blev överförtjust och påpekade att hon redan hade provat lakritsglass när hon var i Finland.

Jag vet inte riktigt vad jag kan dra för slutsatser av detta. Urvalet är ju inte så stort, men nog pekar det mot att Fazer inte borde gå in på Europamarknaden med Turkisk peppar?