The Muscles in Brussels

Inatt drömde jag att det var soligt och ca 25 grader här i Bryssel. Jag promenerade omkring i jeans, T-shirt och solglasögon. Vid några tillfällen stannade jag för att äta brunch, ta ett glas vin eller en kopp kaffe på någon av alla uteserveringar som var öppna. Jag vaknade av att regnet smattrade mot rutan och insåg att det hela inte var annat än en dröm. Men när jag kom till kontoret visade Misa foton på oss två drickandes vin på en uteservering, så uppenbarligen har detta hänt i verkligheten, och till och med så sent som igår. Jag kan bara inte tro att det är sant när jag ser hur grått och regnigt Bryssel är idag, men säger hon det så.

Jag tror att varenda människa här har upplevt en slags baksmälla idag efter den ljuvliga helgen. Kontoret var kallare än kallast, jag var trött och grinig, redan innan lunch hade jag hunnit svepa tre koppar kaffe, jag åt palsternackssoppa, en smaklös sallad och några sura ananasbitar till lunch, o.s.v. Idag har jag verkligen inte lyckats plocka fram det bästa ur saker och ting, och det verkade inte som om någon annan gjorde det heller. Det var väldigt dämpat på kontoret. Och ikväll hade vi vår lilla tyskkurs och jag kunde absolut inte prata tyska, utan lyckades smyga in en massa franska istället. Och när tyskkursen var slut övergick vi till engelska och det kunde jag plötsligt inte heller prata. Ok, jag har helt enkelt vaknat på fel sida idag. Jag tänker nu vara lite konstruktiv och gå och lägga mig. Imorgon hoppas jag kunna bjuda på lite muntrare tongångar här på bloggen.

Efter nästan två månader på 3 Rue Saint Quentin känner jag, Céline, Corina och AnnSo varandras egenheter ganska väl. Vi har mirakulöst nog hittat ett ganska naturligt schema för allas dusch- och sminkvanor inom ramarna för vad varmvattenberedare och spegelutrymmen tillåter. Vi vet när var och en förväntas komma hem från kontoret, vem som går på vilka träningspass under veckan, vem som kommer hem sent på onsdagar, vem som vanligen plockar ur diskmaskinen, vem som har ett skype-samtal runt elvatiden varje kväll, vem som alltid är redo att stämma in i en duett av Abbas "Thank you for the music", etc. Jag tror också att vi har lärt oss att rycka på axlarna åt sådant som vi i början kanske upplevde som lite störande hos varandra (t.ex. att sjunga Abba-hits i badrummet). Det börjar med andra ord bli ett ganska välsmort maskineri det här.

Så sedan Céline åkte hem till Frankrike och Corina till Moldavien nu i veckan känns det mycket märkligt. Diskmaskinen fylls inte på i samma takt. Teet i tekannan räcker mycket längre. Det är inte samma hets att hinna in och ut i badrummet på morgonen. Det finns mer utrymme i kylen. Detta kan verka som positiva aspekter, men det är det faktiskt inte. Jag inser verkligen hur vi alla fyra bidrar till atmosfären här. För att låta riktigt jäkla klyschig skulle jag väl kunna säga att vi alla är varsin pusselbit som var och en behövs för att 3 Rue Saint Quentin ska vara komplett. Och jag är väl inte den som säger nej till att använda en klyscha då och då. Nåja, AnnSo och jag får väl hålla ställningarna här bäst vi kan tills de kommer tillbaka om en och en halv vecka. Jag hoppas innerligt att de kommer att känna likadant när jag försvinner iväg på mina resor i maj, annars jäklar.

Förresten, ni kan väl placera titeln till det här inlägget, eller hur? Någon som minns vilken sång den är hämtad från?

Ni som känner mig väl vet att lösgodis, särskilt saltlakrits, är min stora last här i livet. Det finns alltid ett bra tillfälle för lösgodis! Tyvärr är de tillfällena inte så många när du befinner dig utanför Skandinavien, så jag har ju varit så illa tvungen att hitta en ny last här i Bryssel. Så vad består min nya last utav? Jo, något så fjantigt som en lite sötare kopia av pepparkakan. Och det värsta är att jag inte fattar hur det gick till. Hade det varit belgiska praliner, ok. Eller kanske chokladöverdragna våfflor, det hade också fallit sig mer naturligt. Men min nya last heter alltså Speculoos och är inget annat än ett kryddigt kex som äts till jul i Belgien och Frankrike. Känns konceptet bekant eller? Under mina två terminer i Frankrike åt jag inte fler sådana är vad jag kunde räkna på ena handens fingrar, så varför denna plötsliga begivenhet?

När vi senast var och storhandlade köpte AnnSo ett enkilospaket med Speculoos, så att vi alltid ska ha några hemma. Och på kontoret har jag en lika Speculoos-beroende person, så när vi turas om att handla snacks till vårt lilla skåp så köper jag ett paket Speculoos, sedan köper Misa ett, o.s.v. Inget annat kommer in i vårt skåp. Jag ser ett "Du är vad du äter"-scenario framför mig där Anna Skipper dukar upp min kroppsvikt i Speculoos för att få mig att förstå att jag kanske borde dra ner lite på dem.

Misa är i alla fall smart nog att köpa förpackningar med mini-förpackningar om två kex inuti. På så vis känner vi var gränsen går för vårt dagsintag. Vad mer kan man göra?

- I love your gypsy look, sa Misa och slog ihop händerna när hon kom till kontoret imorse. Så fantasifull tycker jag väl inte att min klädsel var idag, men visst, på kommissionen kanske en glittrig sjal och två rasslande armband kan anses ganska vågat. Jag tror att jag kan ha blivit helt fördärvad av min tid på IEI, eftersom det var så högt i tak där. Jag behövde liksom aldrig tänka på vad som kunde vara en passande respektive opassande klädsel. Men jag tog faktiskt av mig ett av armbanden när vi skulle ha möte med teamet idag.

Nu har jag i och för sig haft turen att hamna på ett ganska avslappnat DG, så jag har inte riktigt använt alla de kläder som jag tog med mig hit. Kritstrecksrandiga byxorna får nog åka med hem i maj. Rätt åt dem.

På något vis blev det ändå fredag till slut, och ja, det blev ju till och med lördag. Hoppsan Kerstin! Ibland önskar jag att tiden inte gick fullt så fort. 

Fredagskvällen tillbringades på ett "Typical Spanish Party" som var riktigt lyckat. Sangria och tapas ackompanjerat av latinomusik och 30-gradig värme. Ok, jag såg ingen termometer, men det var hur som helst outhärdligt varmt. Alla var där, jag tappade bort alla jag kände och pratade istället med lite nytt folk, bland annat en fransman som inte kunde sluta påpeka att min franska hade en skandinavisk accent. Är det en stor överraskning att svenskar har en skandinavisk accent när de pratar andra språk? Hmpf..... tänk om jag skulle påpeka motsvarande till varje fransman som jag hör prata engelska?! 

Till mitt försvar kan jag säga att praktikanterna med engelska som modersmål har haft huvudbry när det gäller min härkomst. Ingen kan placera mig eftersom min accent tydligen är väldigt obestämd. Ha, jag gillar att vara obestämd!

Idag var jag på ett Pilates-pass med instruktören som försöker ragga upp C. Han är något av ett kapitel för sig, men jag kan säga att jag redan har träningsvärk. Beach 2008 kanske inte är någon omöjlighet ändå.

Eftermiddagen ägnade jag åt att spana efter svarta pumps i stan. Jag tänkte mig sorten utan lerfläckar. Jag kom hem med en skjorta, så vi kanske kan dra slutsatsen att uppdraget misslyckades.

Och nu är det typ söndag och jag sitter och ugglar framför datorn när alla andra sover. Det är väl skönt att höra att allt är som vanligt?

Det har varit lite deppigt i det italienska lägret här de senaste dagarna, som en följd av Berlusconis valseger. De var många som flög hem bara över en natt för att lägga sin röst på någon annan än denne man. Vad kan man säga? Det fungerade uppenbarligen inte.  

Nej, nu tycker jag faktiskt att det får vara helg snart. Det har varit en hård vecka, framför allt av den anledningen att jag har varit förkyld och hostig av och till och därför har fått för lite sömn. Jag är liksom i dåligt skick redan när jag kommer till kontoret. Dessutom är det svinkallt där på förmiddagen, vilket får mig att känna mig än mer miserabel. På eftermiddagen däremot slår det om till 27 grader inne på kontoret, och då sitter jag istället med rödrosiga kinder och känner mig sömnig. Jag dricker ca tre muggar beskt pulverkaffe varje dag; för att hålla mig varm på förmiddagen och för att hålla mig vaken på eftermiddagen. 

Idag på eftermiddagen önskade jag inget hellre än att det skulle vara fredag men ingen tycktes höra min önskning. Istället blev hela teamet inkallat med kort varsel för att diskutera ett dokument som ska skickas iväg imorgon. Jag kan ju säga att på kommissionen kan möten börja vid femtiden, vilket det såklart gjorde idag. Och istället för en timme, som vi brukar hålla mötena till, så blev det två timmar. På franska. Behöver jag säga att jag är helt slut?

Jag sitter nu här hemma och äter parmesan och dricker te (eh, ursäkta alla italienare, jag vet att er ost inte är menad att kombineras med ananas-te), och laddar om. Jag försöker hitta inspiration till en artikel, men den vägrar infinna sig. Nu kom C hem och berättade om hur aerobicsinstruktören på vårt lokala gym nyss raggade upp henne. Det var en riktigt bra historia! En dag kanske jag återberättar den här på bloggen.

Jag hade en liten ler-incident igår. Resultatet kan skådas nedan. Undrar om sneakers är ok på kontoret de närmsta dagarna?

Helgen artade sig bättre än vad jag kunde tro efter min hemmakväll i fredags. Jag fick några färgglada kapslar av Corina som tydligen ska vara ett magiskt läkemedel mot förkylning. De medföljande instruktionerna var på ukrainska så varken hon eller jag kunde läsa om eventuella bieffekter och varningar. Jag kände mig dock djärv igår och vågade två kapslar plus mina bedövande halstabletter, och voilà - livet kändes faktiskt lite bättre. Det kändes faktiskt till och med så bra att jag och Corina gick ut och dansade på borden på "Le courbeau" igår kväll. Det var en mycket trevlig afton måste jag säga. "Le courbeau" är en till synes helt vanlig bar, men när klockan närmar sig midnatt skruvas musiken upp och plötsligt dansas det på vartenda bord. Misa, italienskan som jag delar kontor med, firade sin födelsedag där, så det var hon och hennes italienska väninnor plus jag och Corina som intog ett bord för att dansa. Jag kan meddela att det är en konst att hålla sig kvar på bordet i höga klackar.

Idag åt vi brunch på Le Pain Quotidien. Jag tror att jag har tillbringat nästan varenda söndag på det där stället. Brunchen var rejäl; en korg med croissant, fyra skivor bröd och två rejäla bitar baguette - var. Och till det hade vi alla tänkbara (och otänkbara) bredbara pålägg såsom mörk choklad, vit choklad, pralin, marmelad, m.m. Beach-08 har aldrig känts längre bort. På eftermiddagen hade vi dessutom en tebjudning här hemma, som jag naturligtvis hade bakat till. Och som grädde på moset hade en av gästerna köpt med sig chokladcroissanter. Beach-09, någon? Ok, jag inser att det här börjar låta som Bridget Jones dagbok, så det är bäst att jag stannar här.

God natt bloggen!

Jag har köpt tågbiljetter till London för första helgen i maj, woho! Hur häftigt är det inte att åka tåg till London? Ingen stress med flygbuss och incheckning två timmar innan avgång utan bara en enkel tvåtimmarsresa där du kliver på i centrala Bryssel och anländer mitt i London. Det är verkligen en av många saker jag uppskattar med att befinna mig här i Europas nav. Tåg är helt plötsligt ett möjligt färdmedel, och det sparar både på tiden och på miljön. Faktum är att jag ibland hör mig själv säga saker i stil med "här i Europa.....". Jag vet inte varför, det bara smyger sig in omedvetet i mina konversationer, men det är ganska illa. Snart kommer det att vara ett allmänt accepterat faktum att Sverige inte är en del av Europa. Hur ska jag reparera det här?   

Ännu en helg till ända och en ny vecka som rivstartat. Efter den långa fredagskvällen ägnades lördagen och söndagen åt sköna aktiviteter så som att promenera, baka scones, träna, fika på söndags-favorit-stället "Le Pain Quotidien" (deras brownies är helt magiska, de är nästan som chokladmousse i konsistensen) samt sitta i Corinas säng iklädd mysbyxor tittandes på trams-romantiska komedier. Rätt skönt faktiskt.

Den här veckan blir ingen barnlek direkt. Supermycket att göra på kontoret, jaga artiklar till tidningen (ja, det blev den ändå) och börja min tyska konversationskurs. Ni kanske är bekanta med den där logiken som brukar infinna sig lagom till tentor, när tvätta, städa och sortera alla foton man inte har sorterat under de senaste fem åren plötsligt känns hur viktigt som helst? Ni kommer nog att se mycket av mig här på bloggen i veckan..... 

Arbetsveckan avrundades med after work på det absolut mest kända stället för den typen av aktiviteter här i Bryssel - Place Luxembourg. Fredagar framåt sjutiden på Place Lux är något i hästväg. Jag skulle nästan vilja påstå att det är en sevärdhet i stil med Manneken Pis om du befinner dig i Bryssel. Hundratals EU-människor och andra människor knökar ihop sig på en liten yta av sammanlagt tre barers uteserveringar oavsett väder och årstid. Du kommer absolut inte fram för att handla i den "riktiga" baren, men som tur är finns även ett mindre urval av alkoholhaltiga drycker till försäljning under infravärmen utomhus. Happy hour mellan sex och sju. Folk nätverkar och byter visitkort som galningar. Och där står du (sitta är det inte tal om) med ett till två glas i händerna och spanar efter någon du känner eller som du kanske vill lära känna.

Av någon anledning är det ofta dimma över Place Lux. Även om jag gärna skulle skylla det på vädret här i Bryssel så tror jag ändå att: lunch vid ett-tiden + drinkar vid sjutiden = dimma

För att åtgärda det gick vi till "Antoine" och åt en STOR portion pommes frites. Därefter stod vi inför ett vägval; antingen åka ut till en inflyttningsfest hos en italienare som trots en lägenhet på 50 kvadratmeter hade bjudit in typ hela kommissionen, eller gå till ett ställe som heter "the flat" och som verkligen är inrett som just en lägenhet, med sovrum, badrum, kök och vardagsrum. Jag, Corina och AnnSo valde det senare alternativet.

När jag skulle gå på toaletten frågade jag en servitris efter badrummet och hon dirigerade mig till övervåningen. När jag kom till övervåningen insåg jag att hon hade hänvisat mig till just badrummet i "the flat" och inte till besökstoaletten. När jag frågade personalen i baren blev jag istället hänvisad till bottenvåningen.

Det är en fråga jag numera ställer mig dagligen. De senaste veckorna har jag nämligen plöjt artiklar och hemsidor som aldrig förr för att kunna göra en slags kartläggning på min handledares begäran. Det är oroväckande likt en uppsatsprocess. Artikelsök i databasen. Utskrift. Läsa. Inse att den nog inte var så bra som den verkade på abstractet. Läsa en ny. Överstrykningspennan tar slut. Skrivbordsstolen är inte justerbar på något sätt. Gäsp. Tittar ut genom fönstret. Jag får jämt en massa idéer till blogginlägg just under de här sessionerna. Med ett osvenskt tangentbord är det dock inte så lätt att spotta ut dem så jag antecknar lite och sparar till kvällen. Hm, betyder det att jag inte är 100 % fokuserad på artiklarna? Alltså, jag säger inte att det är en tråkig uppgift. Tvärtom - det känns spännande att bidra till detta nya projekt. Men jag vet inte riktigt hur jag känner inför en tredje uppsats. Kandidat, magister, vad ska det här föreställa? Kan man få en doktorstitel efter det här mastodontprojektet?

Jag började det hela med att plöja en tysk artikel. "Do you read German?" frågade min handledare. "Yes", sa jag och nickade entusiastiskt. Hade jag varit lite smart i det ögonblicket hade jag förstått att det inte var "Hänsel und Gretel" hon skulle be mig läsa, utan faktiskt en högst akademisk artikel. Sedan skulle jag försöka sammanfatta andemeningen i den. Shit vad jag svettades över den där artikeln! I ett skede var jag helt fast och tvingades konsultera en tysk trainee på mitt DG. Han konsulterade i sin tur ett översättningsprogram som finns här. Ja, ni förstår.

Nåja, förhoppningsvis ska detta inte mynna ut i en 90-sidig rapport, utan snarare i en slags jämförande tabell. Det blir nog bra. Nu är det fredag!

Jag känner mig så himla vuxen och mogen här i Bryssel. Jag befarar faktiskt att jag har dubblat min mentala ålder under den här månaden jag har varit här. Jag lever ett lugnt och ordnat liv i ett städat område. På morgonen plockar vi ur diskmaskinen. På söndagar hjälps vi åt att skura badrummen, städa köket och dammsuga den enorma salongen. Lördagskvällarna har hittills mestadels ägnats åt lugnare middagstillställningar. När vi går ut tar vi typ två öl. Vi tar alltid taxi hem. Det senaste beror i och för sig enbart på att tunnelbanan slutar gå så jäkla tidigt, men ändå. Det ligger alltid en doft av nytvättade kläder över lägenheten. Istället för att boka in en massa aktiviteter varje helg väljer jag att knappt boka in något alls, så att jag ska kunna ha tid över för att träna, pyssla i lägenheten och flanera på stadens gator. Jag har ett belgiskt sparkonto.

Jag vill minnas att jag vid tidigare utlandsvistelser har levt lite vildare. Ska det vara så? Har jag blivit gammal? Eller blir Bryssel inte mer spännande än så här? Obs! Detta är retoriska frågor. Bemöda er inte med att ge mig den obekväma sanningen. 

Tro för all del inte att det bara är i Sverige som vi ljuger och luras till höger och vänster den första april. Corina försökte lura i mig att jag hade fått brev från polisen om att jag behövde gå dit igen för att skriva på några dokument och svara på några kompletterande frågor. Jag försökte verka cool men blev smått panikslagen inombords. Jag var ju där en morgon förra veckan och bedyrade att jag verkligen bodde på 3 Rue Saint Quentin och det kändes inte som något jag ville göra igen. Vilken tur att  det var första april! 

Till och med på kommissionen skämtade man till det en dag som denna. I hissarna satt lappar som varnade för att hissarna behövde ses över och därför skulle vara helt ur funktion mellan elva och tre. Jag gillade särskilt raderna i stil med "detta bör ni ta i beaktning då ni går på lunch, eftersom dessa timmar inte kan räknas som flextid". Vem sa att EU inte var roligt? 

I fredags kväll var det dags för vin- och ostparty. Inte illa alls måste jag säga, typ hundra gånger bättre än det första praktikantpartyt. Trevliga lokaler, normal musik (läs: inte elektro och house) och vin som flödade. Jag funderade dock lite på vad jag egentligen höll på med när jag stod fastklämd mellan andra svettiga praktikanter och köade för att få ännu en plastmugg med billigt rödvin. Är gratis verkligen så himla gott?

Till min stora glädje var det inte jag, utan en i det yngre gardet här på 3 Rue Saint Quentin som parkerade sig i soffan med huvudvärk morgonen därpå. Själv var jag efter några timmars kvalitetssömn mellan fem och elva hur fräsch som helst och gav mig ut i det vårliknande vädret. Det ni! Jag är fortfarande att räkna med.

Blogg.se har alltså varit nere sedan i lördags och när jag idag äntligen skulle publicera några inlägg som jag hade skrivit under helgen så fungerade det inte att kopiera in dem från mitt USB-minne på jobbet. Hur irriterande är inte det? Det kanske var någon som försökte säga mig något, typ att jag skulle ägna mig åt mina arbetsuppgifter istället. Nåväl, nu fungerar det i alla fall.